Mitt liv som statist - del 7. The end.

Vi är nu framme vid slutet på min artikelserie. Filmen Hotell var rolig att spela in, och jag hade höga förväntningar på den. Jag trodde att det skulle bli den bästa filmen jag har medverkat i. Och det kanske den är. Men jag blev rejält besviken när jag såg den.

Jag har sågat Hotell ganska rejält i två tidigare blogginlägg, här och här. Själva inspelningen var väldigt behaglig. Det kändes helt ok att hänga på Sankt Jörgens Park, och ta små promenader i det soliga och fortfarande behagligt varma höstvädret, medan filmteamet satte upp scenerna.

I den här filmen ska jag föreställa en bankanställd på konferens. Jag köpte faktiskt en kostym bara för att kunna vara med i den här filmen, men den kom till användning igen i Snabba Cash 3.

 Jag fick göra en liten skådespelarinsats i Hotell, så till vida att jag står bredvid en av skådespelarna i en av nyckelscenerna, och har en konversation med en av dom andra statisterna. Självklart fick vi mima för att inga andra ljud ska störa ljudupptagningen från skådespelarnas repliker.
Jag är väldigt stolt över min insats, även om det inte syns mycket av den i filmen. Jag tänkte mig att jag skulle spela väldigt nedtonat, som Robert de Niro i Taxi Driver, eller ännu hellre, Clint Eastwood i Dollar-trilogin. Och den statistansvarige kom fram flera gånger och sa att det ser skitbra ut i kameran.

I dom första tagningarna så står vi bredvid skådespelaren under hela scenen, men sedan vände teamet på kamerorna, och dom tyckte då att vi stjäl uppmärksamhet från dom riktiga skådespelarna, så den här gången fick vi räkna till 5 och sedan gå därifrån. Jag blev lite besviken och tänkte att min bästa filminsats nu inte kommer att synas. Min Oscar för bästa statist kändes plötsligt inte längre inom räckhåll. Men jag tänkte att det säkert är rätt beslut för att filmen ska bli så bra som möjligt.

När jag såg filmen på bio så fick jag en annorlunda syn på hela scenen. Dels så var mitt spel inte alls så nedtonat som jag tänkte. Det är bra, men det är inte sådär coolt Clint-aktigt som jag hade tänkt mig.
Dessutom blev klippet där vi försvinner ur bild inte alls bra. Det syns inte när vi går därifrån, så effekten blir att ena sekunden står vi där, och nästa sekund är vi borta, som om Joe Labero hade trollat bort oss.

Jag sågade skådespelarinsatserna från huvudpersonen Erikas fyra kumpaner i mina tidigare inlägg. Det känns som om dom är karikatyrer av riktiga människor, medan alla andra i filmen spelar riktiga personer. En av dom som jag vill ge beröm för sin skådespelarinsats är killen som jag stod bredvid i min scen. Oerhört duktig skådis, och väldigt trevlig som person också. Jag hoppas att det blir många fler filmer för hans del. Jag tror att han hette Leif, och att hans karaktär hette Robert. Alicia Vikander som Erika var också mycket bra.

Jag gjorde några fler scener i den filmen, men dom blev bortklippta. Efter mina tre biofilmer så har det inte blivit några fler statistinsatser för min del, på grund av mitt vanliga jobb.

Det var en speciellt känsla att se mig själv på bioduken, och att se alla scener från Sankt Jörgens Park där jag har tillbringat så mycket tid. Det slog mig också hur man ser sig själv; man har en bild av hur man kommer att se ut på film, och så blir det ofta något helt annat.
Jag har också lärt mig att det man själv tycker är små gester blir mycket större på film.

Jag vet inte om det blir någon mer film för min del; det var längesedan jag sökte något, och jag har inte riktigt tid längre. Men det har varit en rolig och lärorik upplevelse.
Jag har alltid sett mig själv som en blyg person, men genom åren har jag sjungit, spelat gitarr och trummor på scen, och agerat på film. Det är en viktig lärdom; att den syn vi har på oss själva inte alltid stämmer med verkligheten.

Tack till er som har hängt med i min artikelserie. Jag hoppas att ni har gillat den, och fått en liten inblick i vad som händer bakom kulisserna i filmvärlden.

Helt ok plats för en filminspelning.

Mitt liv som statist - del 6. The end is nigh.

På hösten 2012 spelade jag in mina första biofilmer; Hotell, Känn ingen sorg och Snabba Cash - Livet deluxe, i den ordningen. Hotell var roligast att spela in, så jag sparar den till sist.

Jag är med i två scener i Känn ingen sorg. Den första spelade vi in i Fiskhamnen i Göteborg; på Fiskauktionen närmare bestämt. Jag skulle spela fiskare och fick låna kläder av min kusin, vilket blev en stor succé. Den statistansvariga och kostymavdelningen var väldig imponerade av autenciteten på kläderna.

Min insats bestod mest i att gå fram och tillbaka och kolla på fiskar och kräftor medan Tomas von Brömssen drog ett dålig göteborgsskämt om och om igen. Det var väldigt kallt i hallen, men det var ingenting mot vad som väntade nästa dag.

Dagen efter skulle jag vara med i en MMA-scen. Inte som fighter tack och lov, utan som publik. Vi spelade in i en övergiven fabrikslokal i Mölndal, och det var riktigt kallt ute den dagen, och därmed var det svinkallt inne i lokalen också. Vi skulle vara sportigt klädd, och hade tunna kläder på oss. Vi skulle se arga ut, och jag hoppas att jag lyckades förmedla den känslan, även om jag kanske snarare såg förtvivlad och frusen ut. Jag har inte sett filmen så jag vet inte hur jag lyckades, men någon slags negativ känsla bör jag definitivt ha förmedlat.
Det var en oerhört lång arbetsdag, uppemot 11 timmar eller mer, och jag frös och var vansinnigt hungrig. Och allt jag fick för det var en biobiljett. På något sätt så var det ändå en rolig inspelning.
Och det var något magiskt över stämningen; att stå i en nedsläckt, ruffig fabrikslokal, med en snyggt upplyst MMA-bur och två heta MMA-tjejer som filmslåss i mitten. Och dom gjorde det väldigt bra.

Det var svårt, men jag lyckades googla fram bilden nedan. Mitt suddiga huvud syns faktiskt till vänster i bild, ovanför tjejen i den ljusblå tröjan.
Dom hade ringt in mängder med unga tjejer som statister, och när det var dags för tagning ville dom bara ha oss tuffa arga killar framme vid nätet. Jag tyckte att det var synd att tjejerna inte skulle få synas i sin första film, så efter ett tag knuffade jag fram dom så att dom syns i bild. I ett tidigare avsnitt så skrev jag att man ska göra exakt som dom statistansvariga säger, och nu jiddrade jag med deras filmvision. Men fuck it, det är sånt som vi tuffa arga killar gör. Jag gick bara in i min roll. Look the part, be the part motherfucker!

I min nästa film var jag också publik i en MMA-match. Jag blev uppenbarligen type-castad. Jag köpte en kostym inför inspelningen av Hotell, och den fick jag användning för i Snabba Cash också. Jag är front row-publik i den scenen. Och nu har ni tur! När jag googlade efter bilder från den här scenen, så hittade jag ett behind the scenes-klipp på Youtube från inspelningen. Varsågoda!

Behind the scenes Snabba Cash 3, MMA-gala

Jag tänkte avsluta Mitt liv som statist-serien med det här avsnittet, men det blir för långt att skriva om Hotell också. Så sista avsnittet kommer nästa måndag. Jag önskar er alla en bra vecka!

Mitt liv som statist - del 5. Men va fan...

2010 var jag med i Johan Falk - Spelets Regler. Jag är med i två scener på en illegal spelklubb; i en scen står jag och spelar på en pokermaskin, och i den andra satt jag och spelade roulette. Jag har inte så mycket att säga om den här inspelningen, förutom att jag satt och drack ur en ölflaska fylld med vatten och fejkrökte en cigarett. En av dom andra statisterna stod långt bort i bakgrunden och syns nog inte i filmen, men han drack riktig whiskey, och blev gladare och gladare för varje omtagning.
Jag försökte se hård och tuff ut i scenen där jag spelar roulette, lite gangsta sådär, men jag såg istället vek och osäker ut. Inget bra kroppsspråk. Ibland har man en idé om sig själv som inte stämmer med verkligheten, och kameran avslöjade mig. Jag vill göra en omtagning av den scenen.

Men nog pratat om mig för ett tag. Du kanske undrar hur du själv kan göra för att bli statist? Här är några råd:

Den bästa sidan för att hitta statistjobb är http://www.statist.se. Det är den sida som är lättast att registrera sig på, och som är lättast för dom statistansvariga att söka på.

När du kommer till en inspelningsplats, kom i tid, och lyssna noga på instruktionerna från den statistansvarige. Ofta får du ta med dig flera uppsättningar av dina egna kläder, som du kan byta mellan efter filmteamets önskemål. Vilken typ av kläder du ska ta med får du reda på när den statistansvarige ringer upp dig, eller i ett mail.
Förbered dig på en lång väntan. Både innan och mellan scenerna. Statistjobbet är till 90% en väntan på att filmteamet ska sätta upp scenen.

Lyssna noga på instruktionerna du får om vad du ska göra framför kameran. Ofta kan det handla om att bara gå från punkt A till punkt B i en viss hastighet. Gör allting så tyst som möjligt. Mikrofonerna som plockar upp ljudet är väldigt känsliga, och ljudteamet vill inte ha några onödiga ljud på ljudspåret.

Och givetvis: titta aldrig in i kameran.

Dom flesta jobben finns, i fallande ordning, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Fler kvinnor än män söker jobben som statist, så det är lättare att få jobb om man är man.

Nästa del i Mitt liv som statist blir troligtvis den sista. Då berättar jag om när jag spelade in mina första biofilmer; Hotell, Känn ingen sorg, och Snabba Cash - Livet Deluxe.

Thor - The Dark World

Den senaste Marvel-filmen är en perfekt popcorn-film. Snygg, cool action, med coola monster och superhjältar.

Det som får den här superhjälte-filmen att stå ut över dom andra, är en av dom coolaste superskurkarna någonsin: Tom Hiddleston i rollen som Loki. Hade jag fått bestämma så hade filmen hetat "Loki -The Dark World".

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen, så jag slänger in lite bilder på Loki istället. Dom här är för dig Emelie:

The Great Gatsby

Det är svårt att säga något om The Great Gatsby utan att säga för mycket. Filmen och framförallt boken som filmen är baserad på har blivit analyserad många gånger, och det är omöjligt att analysera filmen utan att avslöja för mycket av handlingen.

Men, jag ska förstöra en liten del av spänningen för er ändå. Den stora frågan är förstås, är Gatsby verkligen "great"? Det råder delade meningar i den frågan.

Jay Gatsby är vad man skulle kunna kalla en hopplös romantiker. Han hade en kärleksaffär med den vackra Daisy, och förlorar henne efter att ha deltagit i första världskriget, och Daisy, som trodde att Gatsby hade omkommit i kriget, gifter sig istället med den stenrika Tom Buchanan, som bäst kan beskrivas som ett buffligt rövhål.

Gatsby gör allt för att vinna tillbaka Daisy, och bygger upp en stor förmögenhet under 5 års tid, och köper ett stort hus där han kan se Daisy och Toms hus på andra sidan bukten. Där håller han stora fester dit New Yorks elit flockas, för att dricka hans sprit, bada i hans pool, och skvallra om vem denne mystiske Jay Gatsby verkligen är.

Men Gatsby deltar inte i festligheterna. Han dricker inte spriten, och han badar inte i sin egna pool. Han bara väntar, och hoppas, att Daisy en dag ska dyka upp på en av hans fester.

Om man ska beundra Jay Gatsby för något, så är det för hans förmåga till hopp. Samtidigt så är det drömmarna och hoppet som plågar honom. Han sätter Daisy på en pedestal, och ägnar all sin tid och energi åt att vinna hennes kärlek. Men hans bild av henne är bara en dröm. Det är hans egna fantasier som plågar honom, och hans egna försök att återskapa något som redan är förlorat är det som sliter ut hans hjärta.

Gatsby är sin egna värsta fiende. Det är lätt att ha sympatier för honom, för oss som är eller har varit i samma situation; samtidigt så är han en lögnare som tar till alla medel för att imponera på Daisy. Han är sympatisk på en relativ skala, mycket tack vare att dom flesta andra i filmen är så osympatiska, som den ytliga Daisy och den buffliga Tom.
Jag vet inte om jag vill kalla Gatsby för great, men jag antar att man skulle kunna Jay Gatsby för "the alright Gatsby".

Hur som helst, det är en fantastiskt bra film, med mycket fart och fest och färg, och en film som väcker mycket tankar och känslor.

Egentligen räcker det här som en sammanfattning av Jay Gatsby och hans handlingar: "dumma saker som man har gjort för att imponera på tjejer".

Eller så här:

Then wear the gold hat, if that will move her;
If you can bounce high, then bounce for her too,

Till she cry, "lover, gold-hatted, high-bouncing lover,
I must have you!"

Mitt liv som statist-del 4. 2 seconds of fame.

Miljoner människor runtom i världen har sett mig och tänkt, "fy fan vad äckligt".

Allting började, som så ofta när jag är statist, en kall och solig vinterdag, när jag körde upp till Trollhättan för att vara med i den dansksvenska tv-serien Bron. Jag hade ingen aning vad det var för serie, eller vad jag skulle göra i den.

I lobbyn till filmstudion Trollywood så var ett 50-tal statister samlade, varav en hel del var polisstatister, så jag drog slutsatsen att det var en kriminalserie. Efter ett tag så lämnade alla statister lobbyn, alla utom jag. Jag fördes istället längre in i lokalerna.
Jag fick prova ut kläder; den typen av kläder som skulle fungera för en utslagen person, eller en gammal man. Det var det förstnämnda jag skulle spela; en utslagen man, som hade skjutit bort sitt ansikte. Jag skulle spela ett lik.

Efter utprovningen av kläder så hamnade jag i sminkrummet. En mask var redan halvt färdig för mig, och en lycklig sminkös påbörjade arbetet med att bygga på resten av masken. Hon hade mycket roligt när hon kletade på mängder med latex och fejkblod. Till slut såg jag ingenting, förutom från en smal springa vid vänsterögat.

Sminkösen fick varsamt leda mig ner för trapporna, tre våningar ner, ut på en isig väg, över en isig bro, över höga snödrivor. Inte konstigt att så många zombies i filmer och tv-serier rör sig så långsamt; det måste vara allt smink som hämmar dom.

Jag fördes till den husvagn där min karaktär drog sina sista andetag. Husvagnen var förberedd med en fejkvägg, med blodskvätt, där jag kunde placera mitt huvud, och skapa en perfekt illusion av ett självmord.

En fotograf tog stillbilder, som ska föreställa brottsplatsfotografier i serien. Inga rörliga bilder togs.

Alla dessa förberedelser måste ha tagit dagar, kanske till och med veckor; allt detta för ett fotografi som syns i högst två sekunder. Vi som var inblandade i arbetet hade väldigt roligt medan vi gjorde det, och resultatet blev väldigt bra; jag vet att det är en scen som många tittare reagerar på och minns.

Bron blev en succé som hittills har visats i över 50 länder runtom i världen, bland annat lite oväntade länder som Israel och Australien, och i USA ska någon göra en remake av serien. Jag har tyvärr inte fått någon inbjudan av Hollywood att reprisera min roll där.

På vägen ut från sminkrummet så blev jag presenterad för den danska huvudrollsinnehavaren Kim Bodniak. Han var väldigt trevlig, men jag förstod inte ett ord vad han sa.

Pans Labyrint

Om du inte redan har sett den här filmen borde du skämmas! Det är en av dom vackraste, finaste, magiska och mest spännande filmerna som har gjorts.

Den följer en 12-årig flicka i det fascistiska Spanien, 1944, efter inbördeskriget, och filmen rör sig mellan den hårda, kalla verkligheten, och en fantastisk, och ofta ännu mer skrämmande sagovärld.

Men, om du inte redan har sett den, så kan du sluta skämmas nu, och istället glädjas över att du har chansen att uppleva den här fantastiska filmen för första gången!

Arnold vs Predator

Ibland så gör jag en resa i tiden, till min ungdoms och barndoms favoritfilmer, och det är alltid spännande att se om filmerna håller måttet. Ofta så gör dom inte riktigt det. I vissa fall för att min filmsmak har förändrats, eller för att filmerna är så tidstypiska att dom känns väldigt gamla. Speciellt gäller det filmer från mitten av 80-talet till tidigt 90-tal. Det är något med filmmusiken, skådespelarna, manusen, själva fotot, specialeffekter med mera, som gör att filmerna inte åldras så väl som filmer från andra tidsåldrar. Jag har nyss upplevt den känslan med filmer som Flykten från New York och The Terminator; även om dom fortfarande är väldigt bra filmer så känns det inte som att dom har motstått tidens tand lika väl som till exempel många klassiker från 70-talet.

Jag fruktade att jag skulle känna samma sak när jag beställde Predator(Rovdjuret på svenska) på Blu-Ray. Filmen var en av mina stora favoriter på 80-talet, och jag tyckte då att den var vansinnigt spännande, speciellt scenerna innan man får se själva Rovdjuret.

Jag har alltid sett den här filmen som Arnold Schwarzeneggers bästa film, och det var spännande att se om jag fortfarande tyckte att den var lika bra när såg den nu när jag närmar mig 40 år, som när jag var 13.

Och jag blev väldigt förvånad, över att det fortfarande är en jävligt bra film. Som sagt, jag såg den på Blu-Ray nu, och fotot är kristallklart. Själva kamera-arbetet är väldigt snyggt, med många snygga kamera-åkningar och snygga klipp. Filmmusiken är väldigt bra, och av den mer tidlösa sorten som passar i alla tidsåldrar.

Och skådespelarna... Filmen kretsar kring ett gäng supermacho-män, commandosoldater som är på ett räddningsuppdrag i den sydamerikanska djungeln, och man skulle kunna förvänta sig att en film som kretsar kring Arnold och ett gäng testosteronstinna muskelbyggare skulle innehålla uselt skådespelande. Men det funkar bra. Dom är supermacho-män i verkligheten, och det är det dom spelar i filmen. Men det går djupare än så. Dom lyckas förmedla en känsla av tight broderskap; en grupp nära vänner som har gått igenom mycket tillsammans. Och dom lyckas skapa en sympati för karaktärerna som är väldigt viktig för att vi som tittare ska bry oss om dom när dom blir jagade av Rovdjuret. Framförallt så lyckas dom förmedla en rädsla som är viktig för att vi som tittare också ska känna rädsla. När dom dom här killarna är rädda, då vet vi att det är allvar!

Och dom har all anledning att vara rädda. Den stora stjärnan i filmen är det mystiska, extremt farliga Rovdjuret. Och det här är en av punkterna som gör den här filmen så bra: när vi tills sist får se honom så ser han inte ut som en kille iklädd en halloween-kostym; han ser oerhört verklig ut, som om någon faktiskt hade hämtat en Predator från en annan planet och castat honom i filmen.

Predator är en film som inleds som en fartfylld action, och glider över till en skräck- och science fiction-film. Det är inte världens mest intelligenta och djupa film, men den är precis det den ska vara. Regissören, filmteamet och skådespelarna har tagit en film som i fel händer väldigt lätt hade kunnat bli en patetisk b-film, och istället gjort den till ett litet mästerverk i sin genre.

Hårda killar. Guvernören och Billy.

Ooh, it makes me wonder - Hur hade Almost Famous funkat om den här scenen fått vara kvar?

Jag snackade nyss med en polare om Hearts tårframkallande mäktiga tolkning av Led Zeppelins Stairway to Heaven på The Kennedy Center Honors för några veckor sedan vilket fick mig att tänka på scenen i Almost Famous vi aldrig fick se.

För att övertyga Williams mamma om att han ska få turnera ihop med bandet Stillwater och om att Rock n Roll är mer Tolkien än Satan så tvingar William och hans lärare mamman att sitta ner och lyssna igenom hela Stairway to Heaven. Med andra ord ca tio minuter spelfilm med folk som sitter i tysthet och lyssnar på en låt. Cameron Crowe fick aldrig rättigheterna till låten och scenen ströks, men hamnade som extramaterial på DVD:n och senare tack vare en vänlig själ på YouTube:

Fan vet om det hade funkat som en scen i filmen, men bara tanken på att göra det är ju lysande.

John Cazale - Den perfekte skådespelaren

Ingen skådespelarkarriär kommer någonsin kunna matcha John Cazales i perfektion. Under en period på sex år i 70-talets mitt så spelade han i de enda fem långfilmer han någonsin skulle komma att spela i och alla fem blev oscarnominerade för bästa film. Tre av dom vann.

Vi känner väl alla igen honom som Fredo Corleone i Gudfadern I och II eller som Stan i Deer Hunter. Det höga hårfästet, den tunna mustaschen och de ledsna ögonen. Förlorare till karaktärer som desperat försöker vara någon men tyngs ner av en sorg av vetskapen att dom är ingen. Karaktärer som jag inte annat än kan älska och tycka synd om. Och också en briljant skådespelare som jag önskar att jag hade kunnat se i fler filmer, även om det förstört hans perfekta facit.

Cazales första filmroll var just som Fredo Corleone i  Gudfadern I som 36-åring. Innan dess hade han en kortfilm och ett TV-avsnitt av en polisserie på sin meritlista men framför allt hade han många år bakom sig på New Yorks teaterscener. Det var också på scenen som han blev upptäckt av en av producenterna av Gudfadern som såg Cazale i pjäsen "Line" tillsammans med Richard Dreyfuss. Han behövde inte provspela. Producenterna hade hittat sin Fredo.

Francis Ford Coppola var så nöjd med sin Fredo att Cazale också fick en roll i hans nästa film The Conversation som assistent till Gene Hackmans paranoide avlyssningsexpert som tror sig ha snappat upp ett planerat mord. En något bortglömd film idag men fortfarande en riktigt spännande pärla.

Tredje filmen för Cazale blev också den tredje regisserad av Coppola och i Gudfadern II så fick också Fredo en större, viktigare roll och ett par av de mest ikoniska scenerna i filmhistorien. Fredo Corleone måste i tvåan vara den mest ömkliga, patetiska, mest älskvärda losern någonsin och allt är tack vare John Cazales ledsna hundögon och fantastiska skådespeleri.

I Gudfadern spelade Cazale brodern till Al Pacinos Michael Corleone och Pacino var en gammal vän till honom. De hade båda jobbat som budpojkar ihop i New York i 20-årsåldern och i Sidney Lumets fantastiska Dog Day Afternoon så kom de också att jobba ihop i sin tredje film. De båda spelar bankrånare som rånar en bank på Manhattan, rånet går fel och de blir belägrade på banken med personalen som gisslan.

Filmen baseras på en verklig händelse och då karaktären Cazale spelar egentligen var 18 år så var Lumet väldigt tveksam till att casta en skådespelare som närmade sig 40. Efter en provfilmning på Pacinos begäran var han dock övertygad och det slutade med att John Cazale nominerades till en Golden Globe för bästa biroll.

Själv lärde jag först känna Cazale i Deer Hunter. Som barn hade jag filmen inspelad på en VHS som jag spelade om och om igen. I en film med sådana storheter som De Niro, Walken och Streep och med så många oförglömliga scener så var det en scen som alltid etsade sig fast. Med de vackra bergen i Washington som bakgrund så byter hela gänget om inför renjakten och Cazales Stan har som vanligt glömt sina stövlar. För att lära den patetiske losern en läxa så vägrar De Niros Mike att låna ut sina extrastövlar till honom. Jag har sett oräkneligt många sorgliga filmscener i mitt liv, men få gånger har jag tyckt så synd om någon som Stan när han inte får låna de där stövlarna.

Länk till scenen då inbäddning av någon anledning inte fungerar.

Styrkan i den scenen blev inte mindre när jag med åren lärde mig att den skulle komma bli en av Cazales sista och att han visste om det. Innan inspelningarna av filmen börjat så hade han diagnostiserats med cancer. Regissören Michael Cimino kände till att Cazale var sjuk och schemalade inspelningen av alla hans scener först. När studiocheferna fick reda på hur svag han var så krävde de att han skulle bytas ut men hans dåvarande flickvän Meryl Streep hotade med att lämna filmen om så skedde. Cazale blev kvar i filmen och gjorde sin kanske bästa rollprestation någonsin. Strax efter inspelningen av sina scener så dog John Cazale av cancer. 42 år gammal.

Den perfekta raden:
The Godfather I (1972) - Oscar för bästa film
The Conversation (1974) - Nominerad till bästa film
The Godfather II (1974) - Oscar för bästa film
Dog Day Afternoon (1975) - Nominerad till bästa film
Deer Hunter (1978) - Oscar för bästa film

2009 kom dokumentären "I Knew it Was You: Rediscovering John Cazale" där kollegor som De Niro, Pacino, Streep m fl berättar bättre och mer utförligt om honom än vad jag kan: