Mitt liv som statist - del 7. The end.

Vi är nu framme vid slutet på min artikelserie. Filmen Hotell var rolig att spela in, och jag hade höga förväntningar på den. Jag trodde att det skulle bli den bästa filmen jag har medverkat i. Och det kanske den är. Men jag blev rejält besviken när jag såg den.

Jag har sågat Hotell ganska rejält i två tidigare blogginlägg, här och här. Själva inspelningen var väldigt behaglig. Det kändes helt ok att hänga på Sankt Jörgens Park, och ta små promenader i det soliga och fortfarande behagligt varma höstvädret, medan filmteamet satte upp scenerna.

I den här filmen ska jag föreställa en bankanställd på konferens. Jag köpte faktiskt en kostym bara för att kunna vara med i den här filmen, men den kom till användning igen i Snabba Cash 3.

 Jag fick göra en liten skådespelarinsats i Hotell, så till vida att jag står bredvid en av skådespelarna i en av nyckelscenerna, och har en konversation med en av dom andra statisterna. Självklart fick vi mima för att inga andra ljud ska störa ljudupptagningen från skådespelarnas repliker.
Jag är väldigt stolt över min insats, även om det inte syns mycket av den i filmen. Jag tänkte mig att jag skulle spela väldigt nedtonat, som Robert de Niro i Taxi Driver, eller ännu hellre, Clint Eastwood i Dollar-trilogin. Och den statistansvarige kom fram flera gånger och sa att det ser skitbra ut i kameran.

I dom första tagningarna så står vi bredvid skådespelaren under hela scenen, men sedan vände teamet på kamerorna, och dom tyckte då att vi stjäl uppmärksamhet från dom riktiga skådespelarna, så den här gången fick vi räkna till 5 och sedan gå därifrån. Jag blev lite besviken och tänkte att min bästa filminsats nu inte kommer att synas. Min Oscar för bästa statist kändes plötsligt inte längre inom räckhåll. Men jag tänkte att det säkert är rätt beslut för att filmen ska bli så bra som möjligt.

När jag såg filmen på bio så fick jag en annorlunda syn på hela scenen. Dels så var mitt spel inte alls så nedtonat som jag tänkte. Det är bra, men det är inte sådär coolt Clint-aktigt som jag hade tänkt mig.
Dessutom blev klippet där vi försvinner ur bild inte alls bra. Det syns inte när vi går därifrån, så effekten blir att ena sekunden står vi där, och nästa sekund är vi borta, som om Joe Labero hade trollat bort oss.

Jag sågade skådespelarinsatserna från huvudpersonen Erikas fyra kumpaner i mina tidigare inlägg. Det känns som om dom är karikatyrer av riktiga människor, medan alla andra i filmen spelar riktiga personer. En av dom som jag vill ge beröm för sin skådespelarinsats är killen som jag stod bredvid i min scen. Oerhört duktig skådis, och väldigt trevlig som person också. Jag hoppas att det blir många fler filmer för hans del. Jag tror att han hette Leif, och att hans karaktär hette Robert. Alicia Vikander som Erika var också mycket bra.

Jag gjorde några fler scener i den filmen, men dom blev bortklippta. Efter mina tre biofilmer så har det inte blivit några fler statistinsatser för min del, på grund av mitt vanliga jobb.

Det var en speciellt känsla att se mig själv på bioduken, och att se alla scener från Sankt Jörgens Park där jag har tillbringat så mycket tid. Det slog mig också hur man ser sig själv; man har en bild av hur man kommer att se ut på film, och så blir det ofta något helt annat.
Jag har också lärt mig att det man själv tycker är små gester blir mycket större på film.

Jag vet inte om det blir någon mer film för min del; det var längesedan jag sökte något, och jag har inte riktigt tid längre. Men det har varit en rolig och lärorik upplevelse.
Jag har alltid sett mig själv som en blyg person, men genom åren har jag sjungit, spelat gitarr och trummor på scen, och agerat på film. Det är en viktig lärdom; att den syn vi har på oss själva inte alltid stämmer med verkligheten.

Tack till er som har hängt med i min artikelserie. Jag hoppas att ni har gillat den, och fått en liten inblick i vad som händer bakom kulisserna i filmvärlden.

Helt ok plats för en filminspelning.

Mitt liv som statist - del 6. The end is nigh.

På hösten 2012 spelade jag in mina första biofilmer; Hotell, Känn ingen sorg och Snabba Cash - Livet deluxe, i den ordningen. Hotell var roligast att spela in, så jag sparar den till sist.

Jag är med i två scener i Känn ingen sorg. Den första spelade vi in i Fiskhamnen i Göteborg; på Fiskauktionen närmare bestämt. Jag skulle spela fiskare och fick låna kläder av min kusin, vilket blev en stor succé. Den statistansvariga och kostymavdelningen var väldig imponerade av autenciteten på kläderna.

Min insats bestod mest i att gå fram och tillbaka och kolla på fiskar och kräftor medan Tomas von Brömssen drog ett dålig göteborgsskämt om och om igen. Det var väldigt kallt i hallen, men det var ingenting mot vad som väntade nästa dag.

Dagen efter skulle jag vara med i en MMA-scen. Inte som fighter tack och lov, utan som publik. Vi spelade in i en övergiven fabrikslokal i Mölndal, och det var riktigt kallt ute den dagen, och därmed var det svinkallt inne i lokalen också. Vi skulle vara sportigt klädd, och hade tunna kläder på oss. Vi skulle se arga ut, och jag hoppas att jag lyckades förmedla den känslan, även om jag kanske snarare såg förtvivlad och frusen ut. Jag har inte sett filmen så jag vet inte hur jag lyckades, men någon slags negativ känsla bör jag definitivt ha förmedlat.
Det var en oerhört lång arbetsdag, uppemot 11 timmar eller mer, och jag frös och var vansinnigt hungrig. Och allt jag fick för det var en biobiljett. På något sätt så var det ändå en rolig inspelning.
Och det var något magiskt över stämningen; att stå i en nedsläckt, ruffig fabrikslokal, med en snyggt upplyst MMA-bur och två heta MMA-tjejer som filmslåss i mitten. Och dom gjorde det väldigt bra.

Det var svårt, men jag lyckades googla fram bilden nedan. Mitt suddiga huvud syns faktiskt till vänster i bild, ovanför tjejen i den ljusblå tröjan.
Dom hade ringt in mängder med unga tjejer som statister, och när det var dags för tagning ville dom bara ha oss tuffa arga killar framme vid nätet. Jag tyckte att det var synd att tjejerna inte skulle få synas i sin första film, så efter ett tag knuffade jag fram dom så att dom syns i bild. I ett tidigare avsnitt så skrev jag att man ska göra exakt som dom statistansvariga säger, och nu jiddrade jag med deras filmvision. Men fuck it, det är sånt som vi tuffa arga killar gör. Jag gick bara in i min roll. Look the part, be the part motherfucker!

I min nästa film var jag också publik i en MMA-match. Jag blev uppenbarligen type-castad. Jag köpte en kostym inför inspelningen av Hotell, och den fick jag användning för i Snabba Cash också. Jag är front row-publik i den scenen. Och nu har ni tur! När jag googlade efter bilder från den här scenen, så hittade jag ett behind the scenes-klipp på Youtube från inspelningen. Varsågoda!

Behind the scenes Snabba Cash 3, MMA-gala

Jag tänkte avsluta Mitt liv som statist-serien med det här avsnittet, men det blir för långt att skriva om Hotell också. Så sista avsnittet kommer nästa måndag. Jag önskar er alla en bra vecka!

Mitt liv som statist - del 5. Men va fan...

2010 var jag med i Johan Falk - Spelets Regler. Jag är med i två scener på en illegal spelklubb; i en scen står jag och spelar på en pokermaskin, och i den andra satt jag och spelade roulette. Jag har inte så mycket att säga om den här inspelningen, förutom att jag satt och drack ur en ölflaska fylld med vatten och fejkrökte en cigarett. En av dom andra statisterna stod långt bort i bakgrunden och syns nog inte i filmen, men han drack riktig whiskey, och blev gladare och gladare för varje omtagning.
Jag försökte se hård och tuff ut i scenen där jag spelar roulette, lite gangsta sådär, men jag såg istället vek och osäker ut. Inget bra kroppsspråk. Ibland har man en idé om sig själv som inte stämmer med verkligheten, och kameran avslöjade mig. Jag vill göra en omtagning av den scenen.

Men nog pratat om mig för ett tag. Du kanske undrar hur du själv kan göra för att bli statist? Här är några råd:

Den bästa sidan för att hitta statistjobb är http://www.statist.se. Det är den sida som är lättast att registrera sig på, och som är lättast för dom statistansvariga att söka på.

När du kommer till en inspelningsplats, kom i tid, och lyssna noga på instruktionerna från den statistansvarige. Ofta får du ta med dig flera uppsättningar av dina egna kläder, som du kan byta mellan efter filmteamets önskemål. Vilken typ av kläder du ska ta med får du reda på när den statistansvarige ringer upp dig, eller i ett mail.
Förbered dig på en lång väntan. Både innan och mellan scenerna. Statistjobbet är till 90% en väntan på att filmteamet ska sätta upp scenen.

Lyssna noga på instruktionerna du får om vad du ska göra framför kameran. Ofta kan det handla om att bara gå från punkt A till punkt B i en viss hastighet. Gör allting så tyst som möjligt. Mikrofonerna som plockar upp ljudet är väldigt känsliga, och ljudteamet vill inte ha några onödiga ljud på ljudspåret.

Och givetvis: titta aldrig in i kameran.

Dom flesta jobben finns, i fallande ordning, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Fler kvinnor än män söker jobben som statist, så det är lättare att få jobb om man är man.

Nästa del i Mitt liv som statist blir troligtvis den sista. Då berättar jag om när jag spelade in mina första biofilmer; Hotell, Känn ingen sorg, och Snabba Cash - Livet Deluxe.

Thor - The Dark World

Den senaste Marvel-filmen är en perfekt popcorn-film. Snygg, cool action, med coola monster och superhjältar.

Det som får den här superhjälte-filmen att stå ut över dom andra, är en av dom coolaste superskurkarna någonsin: Tom Hiddleston i rollen som Loki. Hade jag fått bestämma så hade filmen hetat "Loki -The Dark World".

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen, så jag slänger in lite bilder på Loki istället. Dom här är för dig Emelie:

The Great Gatsby

Det är svårt att säga något om The Great Gatsby utan att säga för mycket. Filmen och framförallt boken som filmen är baserad på har blivit analyserad många gånger, och det är omöjligt att analysera filmen utan att avslöja för mycket av handlingen.

Men, jag ska förstöra en liten del av spänningen för er ändå. Den stora frågan är förstås, är Gatsby verkligen "great"? Det råder delade meningar i den frågan.

Jay Gatsby är vad man skulle kunna kalla en hopplös romantiker. Han hade en kärleksaffär med den vackra Daisy, och förlorar henne efter att ha deltagit i första världskriget, och Daisy, som trodde att Gatsby hade omkommit i kriget, gifter sig istället med den stenrika Tom Buchanan, som bäst kan beskrivas som ett buffligt rövhål.

Gatsby gör allt för att vinna tillbaka Daisy, och bygger upp en stor förmögenhet under 5 års tid, och köper ett stort hus där han kan se Daisy och Toms hus på andra sidan bukten. Där håller han stora fester dit New Yorks elit flockas, för att dricka hans sprit, bada i hans pool, och skvallra om vem denne mystiske Jay Gatsby verkligen är.

Men Gatsby deltar inte i festligheterna. Han dricker inte spriten, och han badar inte i sin egna pool. Han bara väntar, och hoppas, att Daisy en dag ska dyka upp på en av hans fester.

Om man ska beundra Jay Gatsby för något, så är det för hans förmåga till hopp. Samtidigt så är det drömmarna och hoppet som plågar honom. Han sätter Daisy på en pedestal, och ägnar all sin tid och energi åt att vinna hennes kärlek. Men hans bild av henne är bara en dröm. Det är hans egna fantasier som plågar honom, och hans egna försök att återskapa något som redan är förlorat är det som sliter ut hans hjärta.

Gatsby är sin egna värsta fiende. Det är lätt att ha sympatier för honom, för oss som är eller har varit i samma situation; samtidigt så är han en lögnare som tar till alla medel för att imponera på Daisy. Han är sympatisk på en relativ skala, mycket tack vare att dom flesta andra i filmen är så osympatiska, som den ytliga Daisy och den buffliga Tom.
Jag vet inte om jag vill kalla Gatsby för great, men jag antar att man skulle kunna Jay Gatsby för "the alright Gatsby".

Hur som helst, det är en fantastiskt bra film, med mycket fart och fest och färg, och en film som väcker mycket tankar och känslor.

Egentligen räcker det här som en sammanfattning av Jay Gatsby och hans handlingar: "dumma saker som man har gjort för att imponera på tjejer".

Eller så här:

Then wear the gold hat, if that will move her;
If you can bounce high, then bounce for her too,

Till she cry, "lover, gold-hatted, high-bouncing lover,
I must have you!"

Mitt liv som statist-del 4. 2 seconds of fame.

Miljoner människor runtom i världen har sett mig och tänkt, "fy fan vad äckligt".

Allting började, som så ofta när jag är statist, en kall och solig vinterdag, när jag körde upp till Trollhättan för att vara med i den dansksvenska tv-serien Bron. Jag hade ingen aning vad det var för serie, eller vad jag skulle göra i den.

I lobbyn till filmstudion Trollywood så var ett 50-tal statister samlade, varav en hel del var polisstatister, så jag drog slutsatsen att det var en kriminalserie. Efter ett tag så lämnade alla statister lobbyn, alla utom jag. Jag fördes istället längre in i lokalerna.
Jag fick prova ut kläder; den typen av kläder som skulle fungera för en utslagen person, eller en gammal man. Det var det förstnämnda jag skulle spela; en utslagen man, som hade skjutit bort sitt ansikte. Jag skulle spela ett lik.

Efter utprovningen av kläder så hamnade jag i sminkrummet. En mask var redan halvt färdig för mig, och en lycklig sminkös påbörjade arbetet med att bygga på resten av masken. Hon hade mycket roligt när hon kletade på mängder med latex och fejkblod. Till slut såg jag ingenting, förutom från en smal springa vid vänsterögat.

Sminkösen fick varsamt leda mig ner för trapporna, tre våningar ner, ut på en isig väg, över en isig bro, över höga snödrivor. Inte konstigt att så många zombies i filmer och tv-serier rör sig så långsamt; det måste vara allt smink som hämmar dom.

Jag fördes till den husvagn där min karaktär drog sina sista andetag. Husvagnen var förberedd med en fejkvägg, med blodskvätt, där jag kunde placera mitt huvud, och skapa en perfekt illusion av ett självmord.

En fotograf tog stillbilder, som ska föreställa brottsplatsfotografier i serien. Inga rörliga bilder togs.

Alla dessa förberedelser måste ha tagit dagar, kanske till och med veckor; allt detta för ett fotografi som syns i högst två sekunder. Vi som var inblandade i arbetet hade väldigt roligt medan vi gjorde det, och resultatet blev väldigt bra; jag vet att det är en scen som många tittare reagerar på och minns.

Bron blev en succé som hittills har visats i över 50 länder runtom i världen, bland annat lite oväntade länder som Israel och Australien, och i USA ska någon göra en remake av serien. Jag har tyvärr inte fått någon inbjudan av Hollywood att reprisera min roll där.

På vägen ut från sminkrummet så blev jag presenterad för den danska huvudrollsinnehavaren Kim Bodniak. Han var väldigt trevlig, men jag förstod inte ett ord vad han sa.

Pans Labyrint

Om du inte redan har sett den här filmen borde du skämmas! Det är en av dom vackraste, finaste, magiska och mest spännande filmerna som har gjorts.

Den följer en 12-årig flicka i det fascistiska Spanien, 1944, efter inbördeskriget, och filmen rör sig mellan den hårda, kalla verkligheten, och en fantastisk, och ofta ännu mer skrämmande sagovärld.

Men, om du inte redan har sett den, så kan du sluta skämmas nu, och istället glädjas över att du har chansen att uppleva den här fantastiska filmen för första gången!

Arnold vs Predator

Ibland så gör jag en resa i tiden, till min ungdoms och barndoms favoritfilmer, och det är alltid spännande att se om filmerna håller måttet. Ofta så gör dom inte riktigt det. I vissa fall för att min filmsmak har förändrats, eller för att filmerna är så tidstypiska att dom känns väldigt gamla. Speciellt gäller det filmer från mitten av 80-talet till tidigt 90-tal. Det är något med filmmusiken, skådespelarna, manusen, själva fotot, specialeffekter med mera, som gör att filmerna inte åldras så väl som filmer från andra tidsåldrar. Jag har nyss upplevt den känslan med filmer som Flykten från New York och The Terminator; även om dom fortfarande är väldigt bra filmer så känns det inte som att dom har motstått tidens tand lika väl som till exempel många klassiker från 70-talet.

Jag fruktade att jag skulle känna samma sak när jag beställde Predator(Rovdjuret på svenska) på Blu-Ray. Filmen var en av mina stora favoriter på 80-talet, och jag tyckte då att den var vansinnigt spännande, speciellt scenerna innan man får se själva Rovdjuret.

Jag har alltid sett den här filmen som Arnold Schwarzeneggers bästa film, och det var spännande att se om jag fortfarande tyckte att den var lika bra när såg den nu när jag närmar mig 40 år, som när jag var 13.

Och jag blev väldigt förvånad, över att det fortfarande är en jävligt bra film. Som sagt, jag såg den på Blu-Ray nu, och fotot är kristallklart. Själva kamera-arbetet är väldigt snyggt, med många snygga kamera-åkningar och snygga klipp. Filmmusiken är väldigt bra, och av den mer tidlösa sorten som passar i alla tidsåldrar.

Och skådespelarna... Filmen kretsar kring ett gäng supermacho-män, commandosoldater som är på ett räddningsuppdrag i den sydamerikanska djungeln, och man skulle kunna förvänta sig att en film som kretsar kring Arnold och ett gäng testosteronstinna muskelbyggare skulle innehålla uselt skådespelande. Men det funkar bra. Dom är supermacho-män i verkligheten, och det är det dom spelar i filmen. Men det går djupare än så. Dom lyckas förmedla en känsla av tight broderskap; en grupp nära vänner som har gått igenom mycket tillsammans. Och dom lyckas skapa en sympati för karaktärerna som är väldigt viktig för att vi som tittare ska bry oss om dom när dom blir jagade av Rovdjuret. Framförallt så lyckas dom förmedla en rädsla som är viktig för att vi som tittare också ska känna rädsla. När dom dom här killarna är rädda, då vet vi att det är allvar!

Och dom har all anledning att vara rädda. Den stora stjärnan i filmen är det mystiska, extremt farliga Rovdjuret. Och det här är en av punkterna som gör den här filmen så bra: när vi tills sist får se honom så ser han inte ut som en kille iklädd en halloween-kostym; han ser oerhört verklig ut, som om någon faktiskt hade hämtat en Predator från en annan planet och castat honom i filmen.

Predator är en film som inleds som en fartfylld action, och glider över till en skräck- och science fiction-film. Det är inte världens mest intelligenta och djupa film, men den är precis det den ska vara. Regissören, filmteamet och skådespelarna har tagit en film som i fel händer väldigt lätt hade kunnat bli en patetisk b-film, och istället gjort den till ett litet mästerverk i sin genre.

Hårda killar. Guvernören och Billy.

Ooh, it makes me wonder - Hur hade Almost Famous funkat om den här scenen fått vara kvar?

Jag snackade nyss med en polare om Hearts tårframkallande mäktiga tolkning av Led Zeppelins Stairway to Heaven på The Kennedy Center Honors för några veckor sedan vilket fick mig att tänka på scenen i Almost Famous vi aldrig fick se.

För att övertyga Williams mamma om att han ska få turnera ihop med bandet Stillwater och om att Rock n Roll är mer Tolkien än Satan så tvingar William och hans lärare mamman att sitta ner och lyssna igenom hela Stairway to Heaven. Med andra ord ca tio minuter spelfilm med folk som sitter i tysthet och lyssnar på en låt. Cameron Crowe fick aldrig rättigheterna till låten och scenen ströks, men hamnade som extramaterial på DVD:n och senare tack vare en vänlig själ på YouTube:

Fan vet om det hade funkat som en scen i filmen, men bara tanken på att göra det är ju lysande.

John Cazale - Den perfekte skådespelaren

Ingen skådespelarkarriär kommer någonsin kunna matcha John Cazales i perfektion. Under en period på sex år i 70-talets mitt så spelade han i de enda fem långfilmer han någonsin skulle komma att spela i och alla fem blev oscarnominerade för bästa film. Tre av dom vann.

Vi känner väl alla igen honom som Fredo Corleone i Gudfadern I och II eller som Stan i Deer Hunter. Det höga hårfästet, den tunna mustaschen och de ledsna ögonen. Förlorare till karaktärer som desperat försöker vara någon men tyngs ner av en sorg av vetskapen att dom är ingen. Karaktärer som jag inte annat än kan älska och tycka synd om. Och också en briljant skådespelare som jag önskar att jag hade kunnat se i fler filmer, även om det förstört hans perfekta facit.

Cazales första filmroll var just som Fredo Corleone i  Gudfadern I som 36-åring. Innan dess hade han en kortfilm och ett TV-avsnitt av en polisserie på sin meritlista men framför allt hade han många år bakom sig på New Yorks teaterscener. Det var också på scenen som han blev upptäckt av en av producenterna av Gudfadern som såg Cazale i pjäsen "Line" tillsammans med Richard Dreyfuss. Han behövde inte provspela. Producenterna hade hittat sin Fredo.

Francis Ford Coppola var så nöjd med sin Fredo att Cazale också fick en roll i hans nästa film The Conversation som assistent till Gene Hackmans paranoide avlyssningsexpert som tror sig ha snappat upp ett planerat mord. En något bortglömd film idag men fortfarande en riktigt spännande pärla.

Tredje filmen för Cazale blev också den tredje regisserad av Coppola och i Gudfadern II så fick också Fredo en större, viktigare roll och ett par av de mest ikoniska scenerna i filmhistorien. Fredo Corleone måste i tvåan vara den mest ömkliga, patetiska, mest älskvärda losern någonsin och allt är tack vare John Cazales ledsna hundögon och fantastiska skådespeleri.

I Gudfadern spelade Cazale brodern till Al Pacinos Michael Corleone och Pacino var en gammal vän till honom. De hade båda jobbat som budpojkar ihop i New York i 20-årsåldern och i Sidney Lumets fantastiska Dog Day Afternoon så kom de också att jobba ihop i sin tredje film. De båda spelar bankrånare som rånar en bank på Manhattan, rånet går fel och de blir belägrade på banken med personalen som gisslan.

Filmen baseras på en verklig händelse och då karaktären Cazale spelar egentligen var 18 år så var Lumet väldigt tveksam till att casta en skådespelare som närmade sig 40. Efter en provfilmning på Pacinos begäran var han dock övertygad och det slutade med att John Cazale nominerades till en Golden Globe för bästa biroll.

Själv lärde jag först känna Cazale i Deer Hunter. Som barn hade jag filmen inspelad på en VHS som jag spelade om och om igen. I en film med sådana storheter som De Niro, Walken och Streep och med så många oförglömliga scener så var det en scen som alltid etsade sig fast. Med de vackra bergen i Washington som bakgrund så byter hela gänget om inför renjakten och Cazales Stan har som vanligt glömt sina stövlar. För att lära den patetiske losern en läxa så vägrar De Niros Mike att låna ut sina extrastövlar till honom. Jag har sett oräkneligt många sorgliga filmscener i mitt liv, men få gånger har jag tyckt så synd om någon som Stan när han inte får låna de där stövlarna.

Länk till scenen då inbäddning av någon anledning inte fungerar.

Styrkan i den scenen blev inte mindre när jag med åren lärde mig att den skulle komma bli en av Cazales sista och att han visste om det. Innan inspelningarna av filmen börjat så hade han diagnostiserats med cancer. Regissören Michael Cimino kände till att Cazale var sjuk och schemalade inspelningen av alla hans scener först. När studiocheferna fick reda på hur svag han var så krävde de att han skulle bytas ut men hans dåvarande flickvän Meryl Streep hotade med att lämna filmen om så skedde. Cazale blev kvar i filmen och gjorde sin kanske bästa rollprestation någonsin. Strax efter inspelningen av sina scener så dog John Cazale av cancer. 42 år gammal.

Den perfekta raden:
The Godfather I (1972) - Oscar för bästa film
The Conversation (1974) - Nominerad till bästa film
The Godfather II (1974) - Oscar för bästa film
Dog Day Afternoon (1975) - Nominerad till bästa film
Deer Hunter (1978) - Oscar för bästa film

2009 kom dokumentären "I Knew it Was You: Rediscovering John Cazale" där kollegor som De Niro, Pacino, Streep m fl berättar bättre och mer utförligt om honom än vad jag kan:

Falskmyntarna

Jag fortsätter min odyssé genom de tysktalande WWII-filmerna och efter Der Untergang så var det nu dags för den österrikiska filmen Die Fälscher (Falskmyntarna) som handlar om en grupp judar som för att rädda sina liv i koncentrationslägren hjälper nazisterna med att trycka falska sedlar.

Historien bygger på den riktiga Operation Bernhard där judar tvingades förfalska och trycka upp miljoner i pund och dollar med syftet att översvämma den engelska och amerikanska marknaden med sedlar, skapa våldsam inflation, sänka ekonomin och även för att finansiera en del av den tyska krigsinsatsen.

Filmen fokuserar på den ryske juden Sally som innan kriget var professionell förfalskare innan han greps, sattes i fängelse och senare, när kriget bröt ut, i koncentrationsläger. Hans talang gjorde honom dock till en tillgång för nazisterna och han sattes att leda gruppen med  falskmyntare.

Die Fälscher är en väldigt bra film som ger en helt ny vinkel på den gamla förintelsehistorien. Gruppen av falskmyntare opererade i en egen del av koncentrationslägret Sachsenhausen där de var helt avskärmade från övriga fångar och avnjöt vissa privilegier medan de hörde ljuden av vad som drabbade de andra fångarna. Samvetskvalen över detta och över att hjälpa det tyska krigsmaskineriet för att rädda sitt eget skinn ger en intressant psykologisk aspekt liksom den fina balansgången mellan att vara till lags eller motarbeta. Att veta att minsta lilla snedsteg eller misstag kan leda till döden.

Filmen bygger på memoarer från en överlevare (vem avslöjar jag inte för att inte sabba spänningen) som även konsulterats om alla detaljerna i filmen så man kan lita på att det är ungefär så historiskt korrekt det kan bli  även om de flesta karaktärerna, bland annat Sally, är påhittade.

I rollen som en av fångarna Adolf Burger så ser vi August Diehl som vi senare sett som den tyske majoren i den fantastiska källarscenen i Inglourious Basterds. Huvudrollen Sally spelas fantastiskt bra av Karl Markovics som tidigare varit mest känd från den gamla hunddeckaren(!) Kommisarie Rex. Den här rollprestationen kunde jag inte ana alla de sena kvällarna på TV4 på 90-talet!

Vill man vinna en Oscar så ska man göra en film om förintelsen, som Kate Winslet sa i Extras och visst gäller det även Die Fälscher som sopade hem en Oscar för bästa utländska film 2008. Jag kan inte påminna mig om att jag sett någon österrikisk film tidigare men det skulle förvåna mig om det finns många bättre än den här.

Mitt liv som statist-del 3. Tennis och biltjuvar.

Nästa statistäventyr blev Gynekologen i Askim 2. Den spelades in sommaren 2010, och min första scen var i Gothia tennishall i Grimbo. Statisterna som kunde spela tennis syns knappt i bild, för dom får hålla sig långt i bakgrunden, medan jag som saknar tennisskills får spela en tennisspelare som redan har spelat, och går och köper en energidryck i kiosken. Där får jag göra min första skådespelarinsats, när jag mimar ett samtal med försäljaren. Ganska onödigt kan man tycka, eftersom kamerorna inte var riktade dit. Men jag syns väldigt bra på bild när jag går därifrån i alla fall.
Dagen efter så var jag med i ytterligare en scen på Stadsbiblioteket. Jag syns mest som en suddig prick lång bort i bakgrunden. Åtta stycken biobiljetter fick jag för mina insatser, och det var en väldigt lätt och behaglig inspelning.

Därefter blev det ännu en vinterinspelning. Irene Huss - En man med litet ansikte, spelades in i januari 2011. Jag var på väg till inspelningsplatsen när den statistansvarige ringde. Det var tänkt att jag skulle spela kontorspersonal som syns genom ett fönster långt bort, men tack vare mitt rakade huvud så blev jag uppgraderad till stand in/stuntman för en karaktär som hette Niklas. Det är enda gången som jag har spelat en karaktär med ett namn; möjligtvis med undantag av Bron, som jag kommer att berätta om i nästa del.

Niklas var en biltjuv, men killen som spelade honom hade inget körkort, så det är jag som kör bilarna han stjäl i två av scenerna.
Kostymavdelningen hade tre eller fyra uppsättningar av exakt samma kläder för Niklas karaktär, i olika storlekar, just för att kunna ta in en stand-in. Jag fick till och med ett clip-on-örhänge för att se exakt ut som honom. Skådespelaren som spelade Niklas var 20 centimeter kortare än mig, och ca 15 år yngre, och såg ut som en miniversion av Herc i The Wire, men kläderna och örhänget och det rakade huvudet var i alla fall exakt likadant.

Det var en väldigt rolig inspelning; jag kände mig väldigt mycket som en del av teamet, och alla var väldigt trevliga. Jag fick göra en dramatisk biltjuvscen där jag fick spinna loss och sladda runt ett hörn på en isig väg, och pratade självförsvar med Angela Kovac. En inspelning jag minns med värme, trots att det var väldigt kallt stundtals. Men vi hade en mysig stuga att värma oss i, med mackor, kaffe och kakor. Vi hade det bra.

Dagen efter så spelade jag ambulansförare i samma film. Det var också en väldigt kall men trevlig dag.

I nästa inlägg åker jag till Trollhättan, fast det ska föreställa Danmark. Allt är möjligt i filmens värld.

Angela Kovac är redo att sparka röv!

Herc! Man kan aldrig ha för många The Wire-referenser.

På TV ikväll: Gone Baby Gone

Jag skulle normalt sett aldrig rekommendera att se en film som visas på TV4, men just idag gör jag ett undantag för Gone Baby Gone. Egentligen alldeles för bra för att se misshandlad till oigenkännlighet av kanalens reklampauser, nyheter och väder men va fan.

För er som inte sett den så regisserar Ben Affleck och brorsan Casey och Michelle Monaghan spelar huvudrollerna som två privatdetektiver som får jobbet att leta efter en liten kidnappad flicka i Boston. Filmen är grymt spännande, miljöerna är skönt skitna och gränserna mellan ont och gott är föredömligt suddiga. I biroller ser vi bland annat Morgan Freeman, Ed Harris och Michael K "Omar Little" Williams.

Filmen baseras på en av delarna i Dennis Lehanes råa, våldsamma och nagelbitande bokserie om deckarna Patrick Kenzie och Angie Gennaro. Fantastiska böcker som förgyllt många av mina flygresor och solbäddar senaste åren. Speciellt andra boken i serien; Darkness, Take My Hand är ett litet mästerverk.

Så kort och gott se filmen, men se den för guds skull inte på TV4. Hyr den, köp den, stånga den, gör nånting! Men för allt som är dyrt och heligt; se den inte på TV4.

En handfull Ennio Morricone-teman

Be någon att rabbla upp de stora klassiska kompositörerna och de kommer svara Mozart, Beethoven, Vivaldi. Män som levde i en tid av pudrade peruker och är döda sedan länge. Men det finns en som i mina ögon är större än dom alla och som lever än idag; Ennio Morricone.

Dåtidens klassiska kompositörer skrev operor och Morricone tonsätter dagens motsvarighet filmer. Han har skrivit musik till över 500 filmer och TV-serier och det här är några få urval som en gång i tiden fick mig att älska film i allmänhet och spaghettiwesterns i synnerhet.

• En handfull dollar-temat
  
  
  1963 spelade Sergio Leone in en billig italiensk western i Spanien. En version av Kurosawas Yojimbo med en okänd amerikansk TV-skådespelare i huvudrollen. 50 år senare räknas Leone som en av de största filmmakarna någonsin, spaghettiwestern är ett begrepp inom populärkulturen och Clint Eastwood är tidernas störste filmstjärna. När Clints siluett kommer inridande under förtexterna, en piska viner och hans namn framträder till tonerna av den här musiken så förstår vi varför.

• Watch Chimes
  
  
  Från För några få dollar mer. Bara en dryg minut lång men för den som hörde den så var det en väldigt lång minut. Varje gång banditledaren Indio öppnade sitt fickur så spelades denna melodi, något sorgset tändes i hans ögon och i takt med att tonerna sakta klingade ut och kameran zoomade in på någon svettig stackare så visste vi alla att något dåligt höll på att hända.
  
  
  
  
  
  
  
• Story of a Soldier
  
  
  Fråga mig om vilken som är tidernas bästa film och jag kommer alltid säga Den Gode, Den Onde, Den Fule. Det klassiska temat med ”den skrikande hyenan” är en illustration av filmens galna sida. Den här sången som sjungs och spelas av en grupp soldater under en obehaglig misshandelsscen är ett exempel på dess sorgliga sida...
  
  
• The Ecstasy of Gold
  
  
  ...och den här är ett på dess frenetiska och, tja, extatiska sida. Precis som låten börjar lugnt och blir mer och mer maffigt frenetisk; så är själva låten och scenen den ackompanjerar crescendot som hela filmen bygger upp till. Närmare tre timmars filmhistoria slutar i en snurrig och yr extas i guld.
  
  
  
  
  
  
  
• My Name is Nobody
  
  
  Spaghettiwesterns innebär inte bara mästerverk som dollar-trilogin utan kanske i ännu större utsträckning små lättsamma filmer som My Name is Nobody med Terrence Hill och Henry Fonda. Sergio Leone låg bakom även denna men här är tonen lekfullt fånig och Morricones tema fångar det perfekt.
  
  
• Un Amico
  
  
  Precis som jag så anser Quentin Tarantino att Den Gode, Den Onde, Den Fule är tidernas bästa film och för den som är bekant med Tarantino och Sergio Leone så kommer inte det som någon överraskning. Inglorious Basterds är i praktiken en spaghettiwestern om än i WWII-miljö och naturligtvis bidrar Morricone med soundtracket till en av filmens mest klimaktiska scener.

Hotell - Jumping the shark

Det finns ett uttryck inom tv-serievärlden, "jumping the shark" som beskriver ett ögonblick i evolutionen av en tv-serie där kvalitén sjunker bortom all räddning. Det kan vara en specifik scen, ett avsnitt eller en aspekt av serien, där manusförfattaren använder sig av en gimmick i ett desperat försök att hålla kvar tittarens intresse.

Uttrycket kommer från Gänget och jag(Happy days), där Fonzie hoppar över en haj med sina vattenskidor, iklädd badbyxor och sin skinnjacka, för att visa hur modig han är. Gänget och jag var i sina tidigaste säsonger en serie som många kan relatera till, med tonårsproblem och familjeliv, men började efter ett tag handla allt mer om att visa hur cool Fonzie är. Med avsnittet där Fonzie hoppar över hajen så kom en vändpunkt där serien och karaktärerna blev alltmer serietidningsaktiga.

Detta är också, i mina ögon, vad som händer i filmen Hotell. Och för dig som tänker se filmen, så bör du förbereda dig, både på en sågning av filmen, och några rejäla spoilers.

Ögonblicket när jag kände att Hotell hoppar över hajen var när dom tog in på Sankt Jörgen Park Resort, och gruppen bestämmer sig för att ta tag i karaktären Pernillas problem. Pernilla är några år över 50 och ser ganska sliten ut. Hon känner sig mycket ensam. Gruppen kommer fram till att det hon helst vill göra är att ligga med någon. Och helst då en gift man.
Dom hittar en lämplig kandidat; en man i 35-årsåldern som sitter och äter med sin fru och sina två barn.

Utanför hotellet så lurar karaktären Ann-Sofie bort frun och barnen från sin man, vilket ger Pernilla tid att ge mannen ett skamligt förslag. Efter några sekunders tvekan så nappar mannen på förslaget, och han och Pernilla går in på en toalett för att ha sex.

Först måste jag säga, att ja, män är ytliga. Jag finner det ytterst osannolikt att en man i 35-årsåldern skulle tända på en sliten kvinna över 50, även om han var singel och hade gott om tid över. Dom kvinnliga pensionärerna bakom skrattade gott åt scenen, och sa "är det så lätt". Nej, mina kära damer, så lätt är det inte. Det är önsketänkande från er sida.
I verkligheten så går det inte att bara bestämma sig för en sak, och så blir det så, som om universum ger oss allt vi vill ha bara vi bestämmer oss och önskar det tillräckligt mycket. Verkligheten är full av verkliga människor som vill andra saker än vad vi själva vill. Lev med det.

Scenen funkar, under premissen att alla män är otrogna svin, och kåta djur som är redo att ligga med vem som helst så fort frun vänder ryggen till, och är redo att göra det så fort dom får ett förslag från en främling och har 10 minuter över.
Men nej kära kvinnliga manusförfattare/regissör, män fungerar inte på det viset, och jag som man är djupt förolämpad av att du tror sådana saker om oss, och jag är djupt förolämpad som filmnörd för att du tror att en sådan scen kan vara trovärdig i en film. Dom gamla kvinnorna i biopubliken går på din komiska gimmick, men jag gör det inte. Det är inget annat en sorglig tantsnuskfantasi.
Kvalitén på din film sjönk där från att hålla hög klass till något som är i nivå med Åsa-Nisse.

Jag har för övrigt svårt att se komiken i en scen där en man gör något sådan mot sin fru och sina barn så lättvindigt.

En annan pinsam scen är den där karaktären Rikard och huvudpersonen Erika följer med ett barn upp på ett hotellrum, utan att barnets föräldrar vet om det, för att Rikard vill leka med barnets indianer(Maya-indianer i hans och barnets fantasi). Rikard och barnet badar ihop, och även om vi i publiken vet att Rikard inte är pedofil så känns scenen olustig. Eller ja, vi vet ju inte om Rikard är pedofil eller inte, men som dramaturgin är upplagd, så antas vi i publiken "veta" att Rikard inte är pedofil, och det är det som skapar den "komiska" poängen när barnet föräldrar kommer upp för trappan, och hittar sitt barn i sällskap med två främlingar, och både barnet och Rikard är då endast iklädda kalsonger.
Och ja, den komiska poängen fungerade på dom gamla tanterna i publiken, dom skrattade gott, och tyckte sedan synd om Rikard när föräldrarna blir arga på honom. I publikens ögon så är han ju bara en socialt klumpig men älskvärd klant.

Jag är inte förälder själv, men jag har svårt att se hur den här scenen, om den hade utspelat sig i verkligheten, hade kunnat sluta annat än med sjukhusvård och senare någon form av långvarig psykisk vård för Rikard, häkte för pappan för våldsexcess, och för Erika, som får ett hysteriskt anfall och hoppar ut genom en glassruta, så hade det förmodligen krävts akut psykvård.
Istället så slutar det hela med att hela terapigruppen går ifrån hotellet, utan att några ambulanser eller poliser har tillkallats eller rättsliga åtgärder har vidtagits.

En annan sak som stör mig är att personerna i terapigruppen framställs som om dom hade kommit från mentalsjukhuset i Gökboet. Jag förstår att det görs för en komisk poäng, men som skildring av ett gäng deprimerade människor är den här filmen bara förolämpande och osannolik.
Det känns som att den prisbelönta regissören och manusförfattaren Lisa Langseth inte har någon insikt i hur människor, och i synnerhet män, faktiskt fungerar. Eller, för att göra min poäng klarare, så verkar hon endast ha insikt i hur biopubliken och filmkritiker fungerar. Även där med begränsad framgång ändå, för även om filmen har fått god kritik, så är den långt ifrån en publiksuccé, och som sagt, när jag var där så sågs filmen endast av ett tiotal gamla tanter.

Jag trodde att det här skulle bli den bästa filmen av dom som jag har medverkat i som statist, och nu när jag har smält dom första intrycken så måste jag säga att jag är väldigt besviken. Det finns en del scener som är väldigt bra, och en del skådespelare som är väldigt bra. Men av dom fem bärande rollerna, så är det tyvärr bara Alicia Vikander i rollen som Erika som känns någorlunda trovärdig.

Behöver du en barnvakt? Ring den här mannen. Han är jätterolig och full av roliga upptåg.

Hotell

När jag ser en film, på bio eller hemma, så vill jag gärna ha tyst runtomkring mig, så att jag verkligen kan sugas in i filmvärlden, och i handlingen. Varje gång någon pratar under en film så är det som om någon sträcker in en hand i fantasivärlden, och rycker mig tillbaka in i den kalla hårda verkligheten.
Därför går jag gärna på bio på vardagar, och helst väldigt tidigt, när bara dom riktiga filmnördarna går på bio.

Därför gick jag och såg Hotell klockan 16 på en onsdag. Men jag hade inte räknat med pensionärerna. Förutom mig själv så var det bara kvinnor mellan 60 och 70 år där, och det är som att gå på en film där det är massor av tonåringar i publiken; dom kan bara inte hålla tyst.

Varför var jag där? Jag är statist i filmen, och jag har hört mycket gott om den. Förväntningarna var väldigt höga bland filmteamet, och det smittade av sig på mig.

Filmen handlar om Erika, som faller in i en depression efter att hennes son fått allvarliga förlossningsskador. Hon hamnar i gruppterapi, där hon och fyra andra får idén att ta in på olika hotell, för att fly från sig själva och sina problem, och få känslan av att vara någon annan ett tag.

Hotell startar som en tragedi; en klassisk svensk svårmodig film, och glider sedan över till en mer absurd tragikomisk film. Och det är det här som gör mig tveksam till filmen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Dom fyra andra personerna i terapigruppen känns som karikatyrer; som om dom spelar teater medan alla andra skådespelare i filmen spelar filmroller. Det är väldigt rörande när dom först presenteras, när dom i gruppterapin berättar om sina öden, och depressioner, panikångest och social ångest, men det håller inte länge.
Jag har gått igenom hela grejen med utmattningsdepression, panikångestattacker och allt det där, och dom här skådespelarnas gestaltning av problemen känns efter ett kort tag inte alls trovärdiga. Karaktärerna är så klart skruvade för komisk effekt, men för mig så känns allting som dom gör, och allting som händer, bara absurt och väldigt osannolikt.

Jag vill verkligen tycka om den här filmen, speciellt eftersom jag hade bestämt mig för att tycka om den på förhand, men jag är tveksam. Jag blev ändå känslomässigt berörd många gånger, skrattade på några ställen, och många scener var väldigt tänkvärda. Pensionärskvinnorna verkade tycka om den väldigt mycket.

Jag kommer att skriva om min upplevelse som statist i filmen i ett framtida inlägg, men jag tyckte att det var kul att se Sankt Jörgens Park på film, eftersom jag har tillbringat väldigt mycket tid i dom trakterna när jag var körkortshandledare, och när jag har kollat på fotboll i Gothia Park.

En detalj som fick mig att tänka till rejält, var karaktären Richards besatthet av Maya-indianer, och deras filosofi att möta och uthärda smärta istället för att fly undan den. Det finns en parallell mellan fysisk smärta och själslig smärta förstås. Speciellt huvudpersonen Erika flyr undan sin själsliga smärta istället för att ta itu med den.
Det är en filosofi som jag gillar, och delar med många intelligenta och framstående personer genom tiderna, som Seneca, Epiktetus, och Nietzsche. Men i Richards skepnad så blir det bara extremt, löjligt och galet. Allting blir så skruvat och förstorat att jag börjar tvivla på mig själv.
Ungefär som när jag satt på bussen och lyssnade på ett fyllo som pratade politik med sin ointresserade fästmö, och det var uppenbart att han hade sett samma youtube-filmer som jag själv, med Noam Chomsky och Max Keiser och andra, och han satt och pratade om miljöförstöring och ekonomiska kriser och politiska konspirationer, och det som Noam Chomsky får att låta som intelligent och insiktsfullt, fick han att låta som paranoia och galenskaper. Jag antar att mycket handlar om presentationen; vem det är som talar, för att det ska låta trovärdigt.

Allt det här gav mig en tankeställare. Att till viss del dela idéer och filosofier med personer som är spritt språngande galna, det är inte bra för ens ego. Men jag antar att allting bör utövas med måtta, även filosofi.

Alicia Vikander som Erika var väldigt bra. Och sjukt söt, speciellt IRL.

The World´s End

Vad skulle en regnig och blåsig dag i oktober kunna matcha en riktigt ordentlig pubrunda? Det skulle väl kanske vara att efter jobbet ta plats i en stor och tom biosalong, sjunka ner i sätet, sparka av sig skorna och se en film om en riktigt ordentlig pubrunda.

I Simon Peggs och Edgar Wrights The World´s End så träffas fem polare i sin gamla hemstad 20 år efter att de misslyckats med att göra den episka pubrundan med en pint på tolv olika pubar. N u är det dags för ett nytt försök.

Detta är den tredje och sista delen i den så kallade "Cornetto-trilogin" som föregåtts av Shaun of the Dead och Hot Fuzz och den som är bekant med de båda filmerna inser att detta inte kommer bli en vanlig gemytlig kväll på stan med några glas, lite chilinötter och upprepande av anekdoter man dragit lite för många gånger. Nej, det kommer bli utflippad, blodig och intelligent humor. Tänk Morden i Midsomer möter 28 dagar senare. Plus humor.

The World´s End är inte riktigt lika rolig som de båda tidigare, helt fristående, delarna av Cornetto-trilogin men det är bra nära. Trilogin heter för övrigt som den gör dels på grund av att en Cornetto förekommer i alla filmerna och dels för att färgerna i en trefärgad Cornetto representerar temana i de tre filmerna. Shaun of the Dead är den röda delen som representerar zombies, Hot Fuzz är den blåa polisen och The World´s End är den gröna. Vad det representerar får ni klura ut själva.

The Artist

The Artist följer stumfilmsstjärnan George Valentine, som i början av filmen är på toppen av sin karriär, men som vägrar hänga med i utvecklingen när talfilmen slår igenom, och hans stjärna börjar snabbt att dala.
Peppy Millers karriär går i motsatt riktning. Den inleds med en liten roll i en av Valentines stumfilmer, och exploderar sedan, och gör henne till en av talfilmens första och största stjärnor.

The Artist är en nyproducerad film i svartvitt, och det gör den till en unik filmupplevelse. Både skådespelare och tittare måste lita till 100% på kroppsspråket för att förmedla och förstå vad som händer på vita duken.

Huvudrollsinnehavarna gör ett fantastiskt jobb med att förmedla tidsandan, och gestaltar George och Peppy som väldigt sympatiska, charmiga människor som man omedelbart tycker om.

Det är en väldigt intelligent film, rörande, och framförallt en film som man blir glad av.

Serpico

Få saker kan få mig så ressugen som en måndag morgon, annalkande vinter och en riktigt bra film om New York. Gårdagskvällens filmval Serpico från 1973 är inget undantag. Två timmar av Al Pacino som under cover-polis som rör sig på och i alla stadens slitnaste, sunkigaste mest underbara gator och gränder. Pacino som hoppar mellan hustak i Brooklyn med Manhattans gamla skyline i bakgrunden och Pacino precis så bra som han en gång var.

Så som i andra supercoola NY-filmer från 70-talet som Mean Streets, Taxi Driver och Lumets andra Pacino-film; Dog Day Afternoon så är det väl ett New York som inte längre finns kvar. Ett New York som raserats, städats upp och byggts upp igen. Men fan, jag vill dit. Nu.  

Pacino är så cool i skägg och mössa som man bara kunde vara på 70-talet

Serpico är en film baserad på en riktig New York-polis som tjallade på sina korrumperade kollegor. Hur stor tur har man om killen man vill göra en film om har ett namn som Frank Serpico? Där har vi ett snutnamn Sveriges poliskår hade kunnat begå ett antal övergrepp för.

Der Untergang

En knapp vecka efter att jag kommit hem ifrån en helg i Berlin så satte jag mig ner och såg om den fantastiska tyska filmen Der Untergang om de sista skälvande dagarna av Andra Världskriget. Många har säkert sett de YouTube-parodier som filmen gett upphov till. De där Hitler skäller ut sina generaler och där textningarna förklarar führerns reaktion på allt ifrån GTA V:s försenade release till att McDonalds bara serverar frukost till 10:30. Sjukt roligt, men det är också klipp ifrån en sjukt bra film som förtjänar lika många ”views” som parodierna.

Der Untergang handlar om de där sista dagarna av kriget då Berlin närmast jämnades med marken och framför allt så handlar den om Hitlers sista förvirrade dagar i livet i sin bunker under regeringskvarteret. Omgiven av sina officerare och fantiserande om fantomarméer som han var övertygad om skulle vända kriget till det tredje rikets fördel. Filmen bygger bland annat på Hitlers sekreterare Traudl Junges ögonvittnesberättelser och Bruno Ganz porträtterar den galne och parkinsondrabbade führern på ett alldeles magnifikt sätt. Det är ingen tvekan om att det är ondskan personifierad han spelar, det närmaste man kan komma djävulen i mänsklig skepnad, men det är också just en mänsklig skepnad han får av Ganz. För kanske första gången så spelas Hitler på ett tredimensionellt sätt och inte som den skrikande karikatyr han lätt blir. Intensiva studier av ögonvittnesskildringar och bandupptagningar av hur han agerade i mer privata situationer har skapat det här lysande porträttet av 1900-talets kanske största monster.

Men filmen är inte bara ett personporträtt av Hitler utan det är också en berättelse om ett Berlin och nazityskland i förfall och vad människor som blivit hjärntvättade till att lyda in i det allra sista är kapabla till att göra. Det är en historia om barn som möter den ryska röda armén på gatorna beväpnade med pansarskott, om dödspatruller som drog fram genom ruinerna och avrättade berlinare som vägrade strida och om människor som försöker överleva mitt i en galen diktators och ett fascistiskt rikes undergång.

Berlin är nu en stad som är ett mekka för alla alternativa människor med ironiska mustascher och svåra recept på pulled pork. Ett Andra Långgatan gånger hundra fullt med varietéteatrar, gayklubbar och nattklubbar som är öppna från fredag eftermiddag till måndag morgon. Men det är också en stad med en historia som få andra städer kan mäta sig med. Under ca 60 år så var det hela världspolitikens epicentrum med start i början av 30-talet när nazisterna kom till makten och fortsatt efter andra världskriget då det var Kalla Krigets allra kallaste plats.

Jag har sett denna magnifika film förr och att gå på Berlins gator bland alla gatumusikanter, gycklare och turister och visualisera vad som skedde där för bara ett par tre generationer sedan skänker onekligen extra tyngd åt de historiska vingslag som slår över en.

Mitt liv som statist-del 2. Den Sista Vintern blev min första film.

En statists uppgift är ofta bara att fungera som en bakgrund, för att få scenen att se levande ut. Statistansvariga har ibland problem med personer som är amatörskådepelare, eller en gång var med i en skolpjäs och deras mamma tyckte att dom var väldigt duktiga; därför vill dom gärna ta plats i filmen och helst ha repliker.
Därför är jag väldigt mån om att göra mitt jobb som bakgrund på bästa möjliga sätt; att gå från punkt A till B i precis den takt som regissören vill. Det är ofta det statistjobbet handlar om.

Ändå, när jag väl är på plats, så får jag också ett sug att få så mycket kameratid som möjligt. Och på mitt första riktiga statistjobb, Kommissarie Winter-den sista vintern, så trodde jag att jag skulle få det.

Det var en riktigt svinkall dag 2010, den kallaste dagen den vintern. Vi började filma vid Saluhallen i Göteborg. Jag hade tre olika jackor med, och flera olika mössor, för det hade vi fått instruktioner om. Detta för att vi ska kunna byta om och vara med i flera olika scener. Vi var många statister den dagen, och vi fick i uppgift att sprida ut oss längs Södra Larmgatan för att föreställa fotgängare som är ute och julshoppar.
En del stod och spelade upp egna scener, något som kan vara ganska svårt med tanke på man måste mima, för att det inte ska läcka in obehöriga ljud i mikrofonerna.
I dom situationen skadar det nog inte att vara amatörskådespelare, eftersom det kan vara svårt att mima en konversation; det är inte lätt att tajma vem som ska prata och hur man ska reagera på vad den andra säger, när man inte hör något och ingen har några förutbestämda repliker.

Jag och en annan kille som också var nybörjare bestämde oss för att göra det enkelt för oss; vi gömde oss bakom ett hörn, och när vi hörde statisternas kommando att starta, "rulla bakgrund", då gick vi från punkt A till punkt B, och tajmade det så perfekt att vi lyckades passera mellan skådespelarna och kameran vid precis rätt tidpunkt. Vi syns i scenen i någon sekund, lite suddigt och snabbt. Och så fortsatte det hela dagen. Vi gick fram och tillbaka, i flera scener och på flera olika olika platser. Det var en lång dag med mycket väntan, och det var ett under att vi inte frös ihjäl.

Jag blev utvald till att göra en scen nästa dag också, och det var betydligt behagligare. En timmas jobb för samma betalning som hela gårdagen. Jag kunde ha fått en skådespelarroll, den dagen, som Faktumförsäljare, men jag fegade ur. Rollen gick till en äldre man, som varit statist i många filmer och tv-serier, och jag såg på honom att han väldigt gärna ville göra det, så jag backade ur. Idag hade jag gjort det utan att tveka, men då var jag för oerfaren och osäker på mig själv.

Den scenen blev bortklippt ur filmen ändå, men det är i alla fall mycket mer betalt för en talroll i en film.

Vad får man då betalt för en statistroll? Det kan vara allt från noll till 400 kronor. Och man måste betala skatt på pengarna förstås. För en talroll så kan jag tänka mig att man får 1.000 kronor och uppåt för en dag. Och det kan bli ännu mer om man spelar in en reklamfilm. På Kommissare Winter så fick vi pengar till mat också( för min del blev det blev fisk och potatis på Tranquilo, väldigt gott), annars brukar filmteamet ha organiserat någon catering i anslutning till inspelningsplatserna.

Jag är med i 5-6 olika scener i Den Sista Vintern, men oftast så är jag bortklippt eller syns bara som en suddig skugga. I en scen så kommer jag gående från höger två gånger inom loppet av några sekunder, men jag tror inte att någon märkte det förutom min syster.

Det var en tuff inspelning på grund av kylan, men vi överlevde allihop, och vi fyllde vår roll som bakgrunder synnerligen väl.

Argo fuck yourself

En grå och regnig kväll för ett tag sedan skulle jag flyga hem ifrån Berlin men möttes på flygplatsen av polisavspärrningar och brandbilar uppställda utanför Terminal D. D som i Den terminal jag skulle flyga ifrån. Efter lite förvirring visade det sig att en suspekt väska påträffats och att polisen nu utrymt terminalen och påbörjat arbetet med att sakta närma sig denna väska. Jag var inte säker men det fanns goda indicier för att den tyska polisen ersatt sina bombhundar med ett team av minröjande jättesköldpaddor, för efter ett par timmars stirrande på bredbenta poliser vid avspärrningsband så stod det klart att tiden för min flight passerat och att det skulle bli en lång kväll.

Irritationen över att det skulle dröja länge innan jag var hemma i soffan ersattes dock snart av något som skakade och chockade mig djupt in i själen. Mitt i det ständigt växande och väntande folkhavet utanför terminal D så stod en medelålders tuggummituggande man med hörlurar och blicken fast fixerad på sin iPad. På skärmen kunde jag se en skäggig Ben Affleck sitta i en bil och samtala med Bryan Cranston. Tjommen stod alltså och såg 2012 års bästa film Argo. Mitt i ett irriterat folkhav. På en handhållen niotums skärm. För att han tröttnat på att spela Candy Crush.

Medan resenärer runt omkring klagade högljutt över att tyskar minsann inte är särskilt effektiva längre, rusade till anslutande flyg i andra terminaler och armbågade sig fram till godisautomaten för att se vad dom kunde köpa för sina sista euromynt, så stod han och slötittade på när en svettig Ben gastkramande spännande tar sig igenom en lika trång basar i Teheran.

Med sådan brist på respekt för filmen och filmupplevelsen så förtjänar han att bli tvångsrekryterad till att bära iväg bomben. Eller som lindrigast spendera ett år som iransk gisslan.

Väntande innan smartphonens tidevarv.

Derek

Igår läste jag en annan blogg, om ett helt annat ämne än film, men där den manlige bloggare avrådde sina läsare att titta på film och tv-serier, för att det gör dom till sämre människor. Själv tittade han bara på tidiga filmer med Arnold Schwarzenegger och andra filmer där våldsamma män dominerar andra personer. Den här bloggaren verkade vara något av ett rövhål.

Men det fick mig att tänka efter när jag letade efter min söndagsunderhållning på Netflix. Allting som vi läser och ser på tv påverkar oss som människor. Det påverkar hur vi tänker och hur vi beter oss.

Desmond Morris skrev redan i slutet på 60-talet att film och tv handlar om dominans; att vi själva blir dominerade på jobbet eller i privatlivet, och att vi därför gärna vill se andra domineras på tv-n. Och det är lätt att se när man ser serier som House of Cards, Breaking Bad, eller Orange is the new black, som alla är tv-serier som jag har sett på Netflix. Väldigt många tv-serier handlar om dominans, konkurrens, om att försöka klättra i den sociala hierarkin. Och väldigt många filmer likaså. I stort sett alla actionfilmer handlar om en cool hjälte som är dominant i början av filmen, men blir sedan dominerad av skurken, och vinner tillbaka dominansen i slutet av rullen, och då kan vi jubla igen. 

Jubla, förutom i dom fall där vi hejar på skurken istället, bara för att det är en mer intressant karaktär. Som Loke i Thor.

Just den här söndagkvällen så kände jag att jag ville se något som skulle kunna göra mig till en bättre människa. Något upplyftande. Jag hittade Derek. Derek är en tv-serie av Ricky Gervais, om en förståndshandikappad man som jobbar på ett ålderdomshem. Dom första 5 minuterna, när jag såg Ricky spela en förståndshandikappad man, så kände jag att det kanske bara var lyteskomik. Men det här var något helt annat. Det är en tv-serie med mycket hjärta och hjärna. Om jag tillåts använda ett tjejigt uttryck(och vem skulle kunna stoppa mig?), så skulle jag beskriva serien som väldigt fin.

En av rollerna spelas av Karl Pilkington, i hans skådespelardebut, och han gör ett utmärkt jobb. Karaktären han spelar är inte långt ifrån hur han själv är, och han kommer hela tiden med Pilkingtonska geniala observationer.

Som sagt, det är en fin tv-serie, och om jag inte var en så hård och dominant och cool man så hade jag säkert gråtit en skvätt vid ett par scener. Som det är nu, så blev jag i alla fall väldigt rörd.

Vägen

"The Road", eller "Vägen" på svenska, är en väldigt vacker, spännande, och sorglig post-apokalyptisk film med Viggo Mortensen.

Det är också en väldigt mörk och dyster historia, om en far och hans son, som försöker överleva i en värld som har genomgått någon slags katastrof. Vad som har hänt får vi aldrig veta, och vi får heller inte veta faderns och sonens namn; vi får faktiskt aldrig höra någons namn i hela filmen.

Om du inte gillar mörka, långsamma filmer, då är det här inget för dig, men om du som jag älskar lite doom and gloom i höstmörkret, då tycker jag att du ska satsa på Vägen.

Vad gör jag just nu?

Vincent´s picks - Fem fiktiva filmer från Seinfeld jag önskar jag kunde se

Alla vänner av Seinfeld är väl bekanta med att det ofta refereras till, tyvärr, fiktiva filmer. Medan Sack Lunch känns lite för main stream och Flaming Globes of Sigmund lite för mycket Ed Wood för min smak så finns det några jag gärna hade gått till Kramers gamla bio The Alex och sett:

Chunnel

Det var länge sedan det kom en riktigt bra katastroffilm nu och Chunnel har alla förutsättningar att bli bra. En explosion i tunneln under engelska kanalen och den amerikanska presidentdottern är instängd. Brittisk inblandning i produktionen hade garanterat att den blev bättre än Stallones Daylight.


The Pain and the Yearning

Perfekt för de där kvällarna då man inte vill ha något annat än 192 minuter av "An old woman experiences pain and yearning". När polarna säger att den var skit så är det bara att vinkla upp näsan, rynka pannan och säga att de helt enkelt inte förstod den.


Death Blow

Efter den känslomässiga urladdningen kunde det behövas en riktigt grabbig testosteronfest. Taglinen "When someone tries to blow you up, not because of who you are, but because of different reasons altogether!" garanterar att det här hade varit en riktig rackarrökare. 


Rochelle, Rochelle 

- A Young Girl´s Strange Erotic Journey From Milan to Minsk. 

Motivering överflödig.

The Summer of George

Rent tekniskt sett inte en film inom serien, men trailern ser förbannat lovande ut.



Supermannen

Dom två senaste Superman-rullarna har haft två väldigt begåvade regissörer; Bryan Singer och Zack Snyder. Tyvärr har båda lyckats göra bedövande trista filmer. Kanske har det att göra med att Stålmannen i sig är en väldigt tråkig hjälte. Han har inga mörka sidor, som Batman, och han har inte heller gjort resan från att vara en nörd till att bli en superhjälte, som jag.
Eller, uhm, nej, Spiderman menar jag förstås.

Tack och lov så kommer jag inte ihåg så mycket av dom båda Superman-filmerna, så jag har inget mer att säga om dom.

Spagettiwestern på Hisingen

Jag kom ut från Coop igår, och fick se ett litet barn, kanske 4 år, komma springande runt ett hörn. Med stapplande steg, och en desperat sökande blick, som scannade av butiksingång efter butiksingång, så påminde han om något. Det tog bara någon sekund att göra kopplingen. Kroppsspråket, blicken, löpsteget, allting påminde om Tuco i "Den gode, den onde, den fule", en av tidernas bästa filmer, när Tuco springer runt på kyrkogården och letar efter det gömda arméguldet.

Det fascinerar mig när man upptäcker små detaljer i vardagen där verkligheten kan efterlikna fiktionen.
Jag insåg snabbt vilket guld som den lilla pojken så desperat och ivrigt sökte efter. Han behövde inte söka lika länge som Tuco. Lekia var bara den tredje butiken från hörnet, och pojken blev överlycklig när han hittade sin skatt.

"Stringer Bell" wired up to play Mandela

Jag såg just den här trailern för den nya Mandela: Long Walk of Freedom med Idris Elba som en ung Nelson Mandela och jag blev uppspelt som en liten skolflicka! Det ser kort och gott fantastiskt ut och jag förutspår en oscarsnominering för Elba. På tiden att han får en riktigt ordentlig huvudroll.

String... Där hade vi en player som visste hur man drev en respektabel organiserad brottslighet.

Adjourn your asses.

Postmannen ringer alltid två gånger

Dom är här! 

Hösten är räddad!

Men min entusiasm inför Metropolis avtog en smula...

Börjar misstänka att de där 25 extra minuterna inte riktigt är i komplett harmoni med resten av filmen.

Sett på bio: Rush

Inte en film om den kanadensiska powertrion utan om Formel 1-förarna Niki Lauda och James Hunt och deras rivalitet under första halvan av 70-talet.

Mina erfarenheter av Formel 1 sträcker sig till att ha anordnat egna lopp med leksaksbilar i vardagsrummet som barn och tupplurat till ljudet av bilarna på trötta söndagar som "vuxen", men trots det så tyckte jag riktigt bra om Rush. Det må vara en klassisk sportfilm med allt vad det innebär, men det är också en av de bättre i genren, samtidigt som det är en riktigt bra periodfilm som skapar en till synes bra bild av 70-talet. Jag som inte var med på den tiden får dock bara lita till att det är så och njuta av frisyrerna, polisongerna och den sjukt coola scenografin.

Formel 1-förare på 70-talet var lite vad testpiloterna på 50-talet var. Dödsföraktande coola playboys som varje vecka lekte med döden. Hunt var just en sådan playboy medan Lauda var en resultatinriktad träbock. Och rivaliteten och antagonismen de två emellan gör, tillsammans med den naturligt fantastiska dramaturgin i deras titelkamper, att Rush blir väldigt spännande. Speciellt om man som jag inte har järnkoll på hur det egentligen gick.

Ron Howard-regi, den sköna 70-talskänslan och den svettigt realistiska känslan i racingscenerna gör att det lär regna några Oscars över Rush. Skådespelarinsaterna kanske inte lär sopa hem några statyetter men det var riktigt kul att se Daniel Brühl som Niki Lauda. Honom har jag sett några gånger för mycket som Friedrich Zoller i Inglourious Basterds för att det ska vara helt normalt.

Bonus för den som gillar filmen:

P3 Dokumentär om Ronnie Petersons dödskrasch på Monza 1978. Skildrar på samma sätt som filmen, där Peterson glimtar förbi, den livsfarliga perioden i sportens historia och kompletterar filmen perfekt.