Serpico

Få saker kan få mig så ressugen som en måndag morgon, annalkande vinter och en riktigt bra film om New York. Gårdagskvällens filmval Serpico från 1973 är inget undantag. Två timmar av Al Pacino som under cover-polis som rör sig på och i alla stadens slitnaste, sunkigaste mest underbara gator och gränder. Pacino som hoppar mellan hustak i Brooklyn med Manhattans gamla skyline i bakgrunden och Pacino precis så bra som han en gång var.

Så som i andra supercoola NY-filmer från 70-talet som Mean Streets, Taxi Driver och Lumets andra Pacino-film; Dog Day Afternoon så är det väl ett New York som inte längre finns kvar. Ett New York som raserats, städats upp och byggts upp igen. Men fan, jag vill dit. Nu.  

Pacino är så cool i skägg och mössa som man bara kunde vara på 70-talet

Serpico är en film baserad på en riktig New York-polis som tjallade på sina korrumperade kollegor. Hur stor tur har man om killen man vill göra en film om har ett namn som Frank Serpico? Där har vi ett snutnamn Sveriges poliskår hade kunnat begå ett antal övergrepp för.