Mina erfarenheter av Formel 1 sträcker sig till att ha anordnat egna lopp med leksaksbilar i vardagsrummet som barn och tupplurat till ljudet av bilarna på trötta söndagar som "vuxen", men trots det så tyckte jag riktigt bra om Rush. Det må vara en klassisk sportfilm med allt vad det innebär, men det är också en av de bättre i genren, samtidigt som det är en riktigt bra periodfilm som skapar en till synes bra bild av 70-talet. Jag som inte var med på den tiden får dock bara lita till att det är så och njuta av frisyrerna, polisongerna och den sjukt coola scenografin.
Formel 1-förare på 70-talet var lite vad testpiloterna på 50-talet var. Dödsföraktande coola playboys som varje vecka lekte med döden. Hunt var just en sådan playboy medan Lauda var en resultatinriktad träbock. Och rivaliteten och antagonismen de två emellan gör, tillsammans med den naturligt fantastiska dramaturgin i deras titelkamper, att Rush blir väldigt spännande. Speciellt om man som jag inte har järnkoll på hur det egentligen gick.
Ron Howard-regi, den sköna 70-talskänslan och den svettigt realistiska känslan i racingscenerna gör att det lär regna några Oscars över Rush. Skådespelarinsaterna kanske inte lär sopa hem några statyetter men det var riktigt kul att se Daniel Brühl som Niki Lauda. Honom har jag sett några gånger för mycket som Friedrich Zoller i Inglourious Basterds för att det ska vara helt normalt.
Bonus för den som gillar filmen:
P3 Dokumentär om Ronnie Petersons dödskrasch på Monza 1978. Skildrar på samma sätt som filmen, där Peterson glimtar förbi, den livsfarliga perioden i sportens historia och kompletterar filmen perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar