Hotell - Jumping the shark

Det finns ett uttryck inom tv-serievärlden, "jumping the shark" som beskriver ett ögonblick i evolutionen av en tv-serie där kvalitén sjunker bortom all räddning. Det kan vara en specifik scen, ett avsnitt eller en aspekt av serien, där manusförfattaren använder sig av en gimmick i ett desperat försök att hålla kvar tittarens intresse.

Uttrycket kommer från Gänget och jag(Happy days), där Fonzie hoppar över en haj med sina vattenskidor, iklädd badbyxor och sin skinnjacka, för att visa hur modig han är. Gänget och jag var i sina tidigaste säsonger en serie som många kan relatera till, med tonårsproblem och familjeliv, men började efter ett tag handla allt mer om att visa hur cool Fonzie är. Med avsnittet där Fonzie hoppar över hajen så kom en vändpunkt där serien och karaktärerna blev alltmer serietidningsaktiga.

Detta är också, i mina ögon, vad som händer i filmen Hotell. Och för dig som tänker se filmen, så bör du förbereda dig, både på en sågning av filmen, och några rejäla spoilers.

Ögonblicket när jag kände att Hotell hoppar över hajen var när dom tog in på Sankt Jörgen Park Resort, och gruppen bestämmer sig för att ta tag i karaktären Pernillas problem. Pernilla är några år över 50 och ser ganska sliten ut. Hon känner sig mycket ensam. Gruppen kommer fram till att det hon helst vill göra är att ligga med någon. Och helst då en gift man.
Dom hittar en lämplig kandidat; en man i 35-årsåldern som sitter och äter med sin fru och sina två barn.

Utanför hotellet så lurar karaktären Ann-Sofie bort frun och barnen från sin man, vilket ger Pernilla tid att ge mannen ett skamligt förslag. Efter några sekunders tvekan så nappar mannen på förslaget, och han och Pernilla går in på en toalett för att ha sex.

Först måste jag säga, att ja, män är ytliga. Jag finner det ytterst osannolikt att en man i 35-årsåldern skulle tända på en sliten kvinna över 50, även om han var singel och hade gott om tid över. Dom kvinnliga pensionärerna bakom skrattade gott åt scenen, och sa "är det så lätt". Nej, mina kära damer, så lätt är det inte. Det är önsketänkande från er sida.
I verkligheten så går det inte att bara bestämma sig för en sak, och så blir det så, som om universum ger oss allt vi vill ha bara vi bestämmer oss och önskar det tillräckligt mycket. Verkligheten är full av verkliga människor som vill andra saker än vad vi själva vill. Lev med det.

Scenen funkar, under premissen att alla män är otrogna svin, och kåta djur som är redo att ligga med vem som helst så fort frun vänder ryggen till, och är redo att göra det så fort dom får ett förslag från en främling och har 10 minuter över.
Men nej kära kvinnliga manusförfattare/regissör, män fungerar inte på det viset, och jag som man är djupt förolämpad av att du tror sådana saker om oss, och jag är djupt förolämpad som filmnörd för att du tror att en sådan scen kan vara trovärdig i en film. Dom gamla kvinnorna i biopubliken går på din komiska gimmick, men jag gör det inte. Det är inget annat en sorglig tantsnuskfantasi.
Kvalitén på din film sjönk där från att hålla hög klass till något som är i nivå med Åsa-Nisse.

Jag har för övrigt svårt att se komiken i en scen där en man gör något sådan mot sin fru och sina barn så lättvindigt.

En annan pinsam scen är den där karaktären Rikard och huvudpersonen Erika följer med ett barn upp på ett hotellrum, utan att barnets föräldrar vet om det, för att Rikard vill leka med barnets indianer(Maya-indianer i hans och barnets fantasi). Rikard och barnet badar ihop, och även om vi i publiken vet att Rikard inte är pedofil så känns scenen olustig. Eller ja, vi vet ju inte om Rikard är pedofil eller inte, men som dramaturgin är upplagd, så antas vi i publiken "veta" att Rikard inte är pedofil, och det är det som skapar den "komiska" poängen när barnet föräldrar kommer upp för trappan, och hittar sitt barn i sällskap med två främlingar, och både barnet och Rikard är då endast iklädda kalsonger.
Och ja, den komiska poängen fungerade på dom gamla tanterna i publiken, dom skrattade gott, och tyckte sedan synd om Rikard när föräldrarna blir arga på honom. I publikens ögon så är han ju bara en socialt klumpig men älskvärd klant.

Jag är inte förälder själv, men jag har svårt att se hur den här scenen, om den hade utspelat sig i verkligheten, hade kunnat sluta annat än med sjukhusvård och senare någon form av långvarig psykisk vård för Rikard, häkte för pappan för våldsexcess, och för Erika, som får ett hysteriskt anfall och hoppar ut genom en glassruta, så hade det förmodligen krävts akut psykvård.
Istället så slutar det hela med att hela terapigruppen går ifrån hotellet, utan att några ambulanser eller poliser har tillkallats eller rättsliga åtgärder har vidtagits.

En annan sak som stör mig är att personerna i terapigruppen framställs som om dom hade kommit från mentalsjukhuset i Gökboet. Jag förstår att det görs för en komisk poäng, men som skildring av ett gäng deprimerade människor är den här filmen bara förolämpande och osannolik.
Det känns som att den prisbelönta regissören och manusförfattaren Lisa Langseth inte har någon insikt i hur människor, och i synnerhet män, faktiskt fungerar. Eller, för att göra min poäng klarare, så verkar hon endast ha insikt i hur biopubliken och filmkritiker fungerar. Även där med begränsad framgång ändå, för även om filmen har fått god kritik, så är den långt ifrån en publiksuccé, och som sagt, när jag var där så sågs filmen endast av ett tiotal gamla tanter.

Jag trodde att det här skulle bli den bästa filmen av dom som jag har medverkat i som statist, och nu när jag har smält dom första intrycken så måste jag säga att jag är väldigt besviken. Det finns en del scener som är väldigt bra, och en del skådespelare som är väldigt bra. Men av dom fem bärande rollerna, så är det tyvärr bara Alicia Vikander i rollen som Erika som känns någorlunda trovärdig.

Behöver du en barnvakt? Ring den här mannen. Han är jätterolig och full av roliga upptåg.