Därför går jag gärna på bio på vardagar, och helst väldigt tidigt, när bara dom riktiga filmnördarna går på bio.
Därför gick jag och såg Hotell klockan 16 på en onsdag. Men jag hade inte räknat med pensionärerna. Förutom mig själv så var det bara kvinnor mellan 60 och 70 år där, och det är som att gå på en film där det är massor av tonåringar i publiken; dom kan bara inte hålla tyst.
Varför var jag där? Jag är statist i filmen, och jag har hört mycket gott om den. Förväntningarna var väldigt höga bland filmteamet, och det smittade av sig på mig.
Filmen handlar om Erika, som faller in i en depression efter att hennes son fått allvarliga förlossningsskador. Hon hamnar i gruppterapi, där hon och fyra andra får idén att ta in på olika hotell, för att fly från sig själva och sina problem, och få känslan av att vara någon annan ett tag.
Hotell startar som en tragedi; en klassisk svensk svårmodig film, och glider sedan över till en mer absurd tragikomisk film. Och det är det här som gör mig tveksam till filmen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Dom fyra andra personerna i terapigruppen känns som karikatyrer; som om dom spelar teater medan alla andra skådespelare i filmen spelar filmroller. Det är väldigt rörande när dom först presenteras, när dom i gruppterapin berättar om sina öden, och depressioner, panikångest och social ångest, men det håller inte länge.
Jag har gått igenom hela grejen med utmattningsdepression, panikångestattacker och allt det där, och dom här skådespelarnas gestaltning av problemen känns efter ett kort tag inte alls trovärdiga. Karaktärerna är så klart skruvade för komisk effekt, men för mig så känns allting som dom gör, och allting som händer, bara absurt och väldigt osannolikt.
Jag vill verkligen tycka om den här filmen, speciellt eftersom jag hade bestämt mig för att tycka om den på förhand, men jag är tveksam. Jag blev ändå känslomässigt berörd många gånger, skrattade på några ställen, och många scener var väldigt tänkvärda. Pensionärskvinnorna verkade tycka om den väldigt mycket.
Jag kommer att skriva om min upplevelse som statist i filmen i ett framtida inlägg, men jag tyckte att det var kul att se Sankt Jörgens Park på film, eftersom jag har tillbringat väldigt mycket tid i dom trakterna när jag var körkortshandledare, och när jag har kollat på fotboll i Gothia Park.
En detalj som fick mig att tänka till rejält, var karaktären Richards besatthet av Maya-indianer, och deras filosofi att möta och uthärda smärta istället för att fly undan den. Det finns en parallell mellan fysisk smärta och själslig smärta förstås. Speciellt huvudpersonen Erika flyr undan sin själsliga smärta istället för att ta itu med den.
Det är en filosofi som jag gillar, och delar med många intelligenta och framstående personer genom tiderna, som Seneca, Epiktetus, och Nietzsche. Men i Richards skepnad så blir det bara extremt, löjligt och galet. Allting blir så skruvat och förstorat att jag börjar tvivla på mig själv.
Ungefär som när jag satt på bussen och lyssnade på ett fyllo som pratade politik med sin ointresserade fästmö, och det var uppenbart att han hade sett samma youtube-filmer som jag själv, med Noam Chomsky och Max Keiser och andra, och han satt och pratade om miljöförstöring och ekonomiska kriser och politiska konspirationer, och det som Noam Chomsky får att låta som intelligent och insiktsfullt, fick han att låta som paranoia och galenskaper. Jag antar att mycket handlar om presentationen; vem det är som talar, för att det ska låta trovärdigt.
Allt det här gav mig en tankeställare. Att till viss del dela idéer och filosofier med personer som är spritt språngande galna, det är inte bra för ens ego. Men jag antar att allting bör utövas med måtta, även filosofi.
 |
| Alicia Vikander som Erika var väldigt bra. Och sjukt söt, speciellt IRL. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar