Jag snodde den där sammanfattningen från Wikipedia, eftersom jag inte kunde sammanfatta det bättre själv. "Allt som är bra sagt är mitt", som min favoritfilosof Seneca uttryckte det.
Jag är vanligtvis ingen större fan av svensk film, men ibland är det skönt att bli motbevisad; det finns en del oerhört bra svenska filmer. Det som drog mig till den här filmen är att jag själv har gjort en liknande resa som Raša gjorde i filmen; jag jobbade i fabrik, drabbades av nedskärningar, hamnade hos Arbetsförmedlingen och hela den biten. Jag känner igen väldigt mycket av det som händer i filmen. Och det är det som är filmens styrka; en realism som man hittar i få andra rullar.
Manuset är vad jag kan förstå baserat på berättelser från verkligheten, och många av skådespelarna är amatörer eller inte skådespelare alls, vilket jag tycker bara ökar realismen. Världens bästa tv-serie, The Wire, innehåller också många skådisar helt utan erfarenhet och utbildning, och jag tänkte inte ens på det dom två första gångerna jag plöjde igenom den serien, så det är ett grepp som funkar väldigt bra i rätt sammanhang.
Filmen känns så verklig att man nästan kan känna höstkylan genom tv-rutan, och man känner också med karaktärerna. Det här är i mina ögon ett litet mästerverk; oerhört vacker och gripande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar