Argo fuck yourself

En grå och regnig kväll för ett tag sedan skulle jag flyga hem ifrån Berlin men möttes på flygplatsen av polisavspärrningar och brandbilar uppställda utanför Terminal D. D som i Den terminal jag skulle flyga ifrån. Efter lite förvirring visade det sig att en suspekt väska påträffats och att polisen nu utrymt terminalen och påbörjat arbetet med att sakta närma sig denna väska. Jag var inte säker men det fanns goda indicier för att den tyska polisen ersatt sina bombhundar med ett team av minröjande jättesköldpaddor, för efter ett par timmars stirrande på bredbenta poliser vid avspärrningsband så stod det klart att tiden för min flight passerat och att det skulle bli en lång kväll.

Irritationen över att det skulle dröja länge innan jag var hemma i soffan ersattes dock snart av något som skakade och chockade mig djupt in i själen. Mitt i det ständigt växande och väntande folkhavet utanför terminal D så stod en medelålders tuggummituggande man med hörlurar och blicken fast fixerad på sin iPad. På skärmen kunde jag se en skäggig Ben Affleck sitta i en bil och samtala med Bryan Cranston. Tjommen stod alltså och såg 2012 års bästa film Argo. Mitt i ett irriterat folkhav. På en handhållen niotums skärm. För att han tröttnat på att spela Candy Crush.

Medan resenärer runt omkring klagade högljutt över att tyskar minsann inte är särskilt effektiva längre, rusade till anslutande flyg i andra terminaler och armbågade sig fram till godisautomaten för att se vad dom kunde köpa för sina sista euromynt, så stod han och slötittade på när en svettig Ben gastkramande spännande tar sig igenom en lika trång basar i Teheran.

Med sådan brist på respekt för filmen och filmupplevelsen så förtjänar han att bli tvångsrekryterad till att bära iväg bomben. Eller som lindrigast spendera ett år som iransk gisslan.

Väntande innan smartphonens tidevarv.